Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af A. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
b. h. b.
och de härdade känslornas årstid. Hans
dikt kan forma sig mjukt och varmt som
få, men sitt manliga kynne förlorar den
aldrig. I Göjevisan prisar skalden nordan
som sin kärleksvind, och i Sång till
psaltare lofsjunger han
ungdomsdrömmarnas starka rus, därför att det ännu förmår
lyfta och bära till nya äfventyr. Han
längtar från hvilan i det lyckliga Jerusalem
till »starka, vingars rymds, till ökenvindarna
och ensamheten med faror och fattigdom
(I Juda städer), och den lilla dikten Om
en tillbörlig vrede har åtskilligt att säga
i sin oförskräckta ton.
Så bärs hans skaldeindividualitet af
resignation, men en stark och lifsduglig
resignation, en egen sträf lidelse och en
naturkänsla, som är lika sprudlande frisk
som den kan vara panteistiskt storslagen.
Jag nämner Månhymn vid
Lambertsmås-san (Fridolins visor) med sin Horatianska
klang, och Mikrokosmos, där skalden
filosoferar öfver sin släktskap med alla fyra
elementen. Det finns emellertid ännu ett
drag i hans diktarprofil, och det är det
naiva. Han är de okonstlade och
osammansatta känslornas diktare framför allt.
Hans sångmö »är icke af Pinden, hon är
af Pungmakarbo», och hon har sett djupt
ned i sin hembygds folksjäl.
Dalmålningar utlagda på rim gömma kanske det
yppersta vi hittills fatt af Karlfeldts konst.
Han har verkligen ärft de gamla okända
dalmålarnas färger; i strofer som glänsa af
den bredaste och soligaste humor, af naiv
och rörande trosvisshet, af storvulet patos
målar han sina bibliska ämnen »med
nyckfull pensel, blandande gycklets och
allvarets bilder.» Hur dråpligt är icke Elie
himmelsfärd gifven:
profeten-nämdeman-nen som i sin skinnpäls och sin
graföls-hatt åker från jorden och sabbatsringningen
i Leksands kyrka rätt in i himmelrikets
musik. Solen sjunker bakom Sollerön,
men profeten rullar tryggt sin kärra
— — — — — — — vid de vänliga små ljus,
som den gode Gud fader utmed vägen hafver satt,
hvilken leder till hans gästfria hus.
Allting i denna dikt är betagande friskt
och äkta. Jone hafsfärd har en Bellmansk
bredd i målningen, och Jungfru Maria
hör till skaldens starkast gripande dikter.
Hvilken helg öfver den lilla kullan med
mandelblommans hy, där hon söker en-
samma vägar i sina mystiska drömmar.
Hur har icke skalden fått utkorelsens
tecken fäst på hennes panna! Rosen, som
hon bär i handen, är från en salig
örtagård, och hon kan gå till paradis på
mån-skensstrålen öfver Siijan. Yttersta domen
ändtligen innehåller den storslagna dikten
Tecknens tid, full af djärfva och originela
bilder i en meter, som ringer i örat som
en gammaltestamentlig profetstämma.
Språkligt taget hör Erik Axel Karlfeldt
till våra förnämsta konstnärer. Hans
rimfynd äro märkliga, och han har riktat vår
poesi med en mängd målande
ordsammanställningar, delvis af provinsielt ursprung.
Med åren har hans vers också vunnit i
musik. Det är icke Frödings suveräna
välklang; melodien är sträfvare, men den är
taktfast som fa. Enstaka påverkningar af
denne i meter och ämnesval (exempelvis
i dikten Hembygdens huldra ur Fridolins
visor) rubba icke hans obestridliga
originalitet. Han står på egen mark, och han
står säkert. Kring sin lefvande
Fridolin-typ har han väft en lyrik, hvars charme
ligger i föreningen af och brytningen
mellan ungdomsrus och mannaårsresignation,
mellan drömbegär och lust att slunga alla
drömmar öfver bord, mellan stridbart trots
och stillsam lyckokänsla, och denna lyrik
har han gifvit en sällsynt fullödig klang.
B. H. B.
Carl Sjöström: Blekingska nationen. 1697—1900.
Uti detta, liksom i hans 1897 utgifna
arbete »Skånska nationen före
afdelningarnes tid 1712», har författaren framlagt ett
jätteverk, där hvarje sida är ett bevis på
hans energiska flit, noggrannhet och
rastlösa forskningsifver. Här påträffas ej
endast torra data och genealogiska uppgifter
utan månget märkligt kulturdrag från svunna
tider. Ett önskemål må väl vara att
författaren af allmänheten så uppmuntras, att
han fortsätter sitt mödosamma arbete äfven
till de andra nationsföreningarna i Lund.
Slutomdömet torde ej kunna jäfvas att
Sjöströms arbeten må tjäna till mönster för
dylika, som först på så vis fullgöra sitt
ändamål att genom däri nedlagdt
samvetsgrant forskningsarbete sprida ljus öfver
förgångna tider och öfver många af dess
agerande män. A. Levertin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
