Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Klostren vid Tabennisi. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:540
anna m. roos.
en församling i Alexandria, gaf han henne
tillåtelse att inträda i klostret. Ja, han
tillstadde henne äfven något, som icke
var vanligt. Ty medan det i allmänhet
var förbjudet för bröderna och systrarna
att, utom den kåpa och kjortel de buro,
äga något för sig själfva, tillät han henne
att behålla en bok, som hon hade i arf
efter sin fader, nämligen Clemens
Alexan-drinus’ Stromata, genom hvilken bok
hennes fader blifvit förd från den
hedniska filosofien till kristendomen.
Theo-filos hade alltid satt ett stort värde på
denna skrift, och då han undervisat sin
dotter i konsten att läsa, plägade äfven
hon hämta uppbyggelse därur.
Så hände det sig en dag, när det led
emot aftonen, att Dione begaf sig upp
på den mur, som omgaf
klosterbyggnaderna och till hvars krön några uthuggna
trappsteg ledde, och satte sig däruppe
med Clemens’ skrift i handen, i afsikt
att läsa däri. Men hon läste icke
mycket. Ty från papyrusrullen drogos
hennes blickar hän emot kvällens underfulla
glans. Solen stod röd ofvanom
Mo-kattambergens ametystfärgade kammar;
från de mäktiga pylonerna, som ännu
reste sig höga bland ödemurarna af
Am-mon-Ras halft nedbrutna tempel, föllo
långa blå skuggor ut öfver den
gnistrande ökensanden; på ett litet näs, som
sköt ut i Nilen, höjde sig några palmer,
smärta och orörliga, speglande sina
kronor i vattnets glidande glans, och ute
i floden stod en enslig, hvithalsad ibis
med mörka vingar och skådade
begrundande ned i det böljande djupet.
Diones ögon stodo fulla af drömmar.
Fingrarna, som höllo papyrusrullen,
slappnade i sitt tag. Rullen gled ur hennes
sköte, ned från muren . . .
Med ett rop af förfäran sprang Dione
upp. I nästa ögonblick hade hon
klättrat ned för de ojämna trappstegen och
skyndat bort till porten.
I porten sitter, fet och bister, syster
Apollonia, som är klostrets portvakt.
— Syster Apollonia, öppna porten,
jag ber dig, jag måste strax komma ut.
— Hvad har du ute att göra, syster
Dione?
— Jag har förlorat min bok, som jag
ärft efter min fader, en helig bok som
är min största skatt: den föll ur min
hand, när jag satt uppe på muren. Det
var just där vägen går ner till färjstället,
och kanske kommer nu någon vägfarande
och tager den bort eller föres den af en
vindstöt ned i floden: jag måste strax
gå ut och leta den.
Syster Apollonia reser sig, tung och
ovig, och öppnar porten.
— Nå, så gå då! Men kom ihåg att
vända snart tillbaka!
Dione skyndar ut. Då hon hunnit
om murens nordöstra hörn, varsnar hon
en munk, klädd i brödraklostrets dräkt:
en kjortel af groft linne och ett hvitt
getskinn, hängande som kappa öfver axlarna;
han står vid vägkanten och läser i en
papyrusrulle.
Hon skyndar fram till honom.
— O, min broder, har du funnit den
papyrus jag förlorat?
Munken ser upp. Hans ansikte är
ännu ungt och hans panna utan fåror;
hans ögon äro mörka och tankfulla.
— Är det din papyrus, min syster?
Jag fann den här på vägen, stadd på
hemfärd från Esneh, där jag på fader
Pachomii bud försålt korgar, som vi
förfärdigat i klostret. Förstår du också att
läsa i denna bok, min syster?
— Ja. Min fader har lärt mig att läsa.
— Det är en stor skatt du här äger.
Jag har mycket hört talas om detta den
store Clemens’ härliga verk och äfven
hört föreläsas stycken därur, på den tiden
då jag ännu var i Alexandria. Men aldrig
har jag hållit den i mina händer förr än
nu. I vårt kloster finnas blott få böcker;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
