Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Klostren vid Tabennisi. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:546
anna m. roos.
i morgse kallade syster Dione till mig
och gaf henne tyg och befallde henne
sy en kåpa däraf, visade jag på intet
sätt hvad jag trodde om henne.
— Och du menar, sade fader
Pa-chomius, att du kunde i ditt hjärta tro
ondt om henne — då hon var hetsad
och sårad af misstro — utan att hon
skulle märka det! Skrif, broder Orosius:
syster Teodora skyldig till mord.
Och sålunda frågade han dem, den
ena efter den andra, och för hvar och en
af dem blef hans dom densamma.
Och när han hade frågat dem alla,
sade han:
— Tagen nu syster Diones kropp
och gifven den ali tillbörlig omsorg, och
bären den ned i kryptan under kyrkan
och låten den blifva där tills i morgon.
Och i morgon skolen I bära henne ned
till floden, och vi skola komma och hämta
henne, såsom vår sed är, med palmer
och olivegrenar i händerna och föra henne
till vår begrafningsplats vid floden och
jorda henne där. Och under hela natten
skola ljus brinna vid hennes bår, och två
systrar skola vaka där bedjande. Och nu,
gån ifrån mig, I alla, och lämnen mig
allena mecl Isidora. Jag har ännu något
att tala med henne om.
Och de gingo alla med sänkta hufvud
bort och lämnade honom allena med
Isidora. —
Fader Pachomius såg på den unga
flickan; hans blick var trött och tankfull,
men hans röst var mild, när han sade:
— leke klandrar jag dig för att du
önskar lämna oss, och icke undrar jag
öfver att dina ögon ännu äro fulla af tårar,
ditt hjärta ännu fullt af sorg och bitterhet
öfver det som skett din vän. Men jag vill
säga dig något, som du kanske skall
minnas, när ditt sinne stillat sig, och som
måhända skall hjälpa dig ur den bitterhet
som nu vill kväfva dig. Kanske har
Diones död ej varit helt förgäfves: kanske
skola dock några af dessa, som drifvit
henne till ångest och förtviflan, nu
rannsaka sina hjärtan och ångra sig; kanske
de skola ha lärt att hädanefter blifva sena
till att döma och snara i att tyda till det
bästa. Det finnes intet så ondt och svårt
att ej Gud därur kan låta spira
välsignelse — det är den visdom lifvet lärt mig.
— Gifve Gud, min dotter, att dessa hårda
hjärtan måtte af hvad som skett ha lärt
någon barmhärtighet! Och nu, min
dotter, gå i frid! —
Nere i kryptan å bädden af sten
hvilade Dione; hennes armar voro korslagda
öfver bröstet, hennes anlete höljdt af en
duk. Tvenne ljus brunno fladdrande i
det blåa dunklet; två systrar lågo på
knä å stengolfvet och mumlade böner.
Ofvanifrån ljöd palmsången dof och
klagande; uppe i kyrkan firade nunnorna
den tidiga morgongudstjänsten.
Sången dog bort. De båda systrarna
nere i kryptan reste sig; de visste, att de
nu skulle bli aflösta.
Och två nya systrar stego ned i
kryptans dunkel, och Evagria och Petronia
gingo uppför den krokiga trappan och
trädde ut i den matta morgongryningen,
som kom stjärnorna på fästet att blekna
och försvinna.
Syster Evagria såg sig försiktigt
omkring, närmade därpå sin mun till syster
Pétronias öra och sade sakta:
— Hör nu, tror du ändå att hon var
så alldeles oskyldig?
Syster Petronia såg sig också om, för
att vara säker att ingen hörde henne,
och mumlade därpå sitt svar:
— Ah, jag tänker det är nog sant det
som man plägar säga: det stiger väl
ingen rök utan att där är någon eld–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
