Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nattens sång. Tiden efter albigenserkorstågen. Af Alceste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nattens sång.
TIDEN EFTER ALBIGENSERKORSTÅGEN.
af alceste.
I kärlekshofvets rosengård
är sångartäflan slutad,
och domarinnan, lutad
mot sammetstronens blåa bård,
har nämnt den skald, som rimmat bäst
och lockat ur sin cittra
den ton, som smekte örat mest,
och vid hans änne har hon fäst
den krona, du där ser glittra.
Nu står han ensam. Mot himlen han ser,
där kvällens mörker tätnar allt mer.
Då träder fram vid hans sida
en yngling från ett fjärran land,
som lyssnade nyss med kind i brand
till tonerna veka och blida.
Han talar: »Jag färdats vida.
Från nordens bygd jag drog hit ner,
blott för att lära mig af er
den konst, i dag ni öfvat:
att sjunga hjärtats kval till ro
och läka sår, som ej sammangro
och hvars smärta tiden ej döfvat.»
»Den tomma rimkonst ni hört i dag
kan ni gärna af mig få lära,
men den är maktlös och arm och svag
mot de kval, som vårt inre tära:
de sjunga en sång af ädlare slag,
om vår hembygds röfvade ära.
»Den sång, som tolkar vårt hjärtas kval,
den läres ej lätt som en läxa:
den smyger i hvarje Cevennernas dal
om kvällen, när skuggorna växa;
den sjunges om natten i spiselvrån
vid den sista slocknande flamman,
där den frie mannen hos maka och son
drar sig till minnes med blygd och hån, .
huru friheten störtat samman, —
och ut den sig svingar på vindarnas vingar,
och från bygder till bygder den återklingar.
»En gång skall den sången vakna
och stiga i dagen strålande klar,
och mana till kamp kring det höga standar,
vårt släkte harmas att sakna.
»Ali annan sång är ett drömmeri,
för dagen födt och med dagen förbi.
»Och därföre, — om min cittra
en enda afton sjönge till ro
de kval, som djupt i vårt hjärta bo,
och gjorde hon mindre bittra
de sår, som aldrig tillsamman gro,
»då stege jag upp där min hembygds flod
hvar sommar med samma trotsiga mod
mot dammen sin bölja spänner
och bryter igenom med jublande dån,
mot målet i fjärran, — en äkta son
af frihetens blå Cevenner,
»och där floden frigjord går som till fest
och böljornas jubel förtager bäst
hvar kvidan af strängar som sprungit,
jag slängde i djupet med egen hand
den falska cittra, som söft mitt land, —
— sången, som lärt oss förgäta de band,
som vår mannafrihet betvungit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
