Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Björnstjerne Björnson. Fragmenter af en bild. Af Ruben G:son Berg. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
ruben g:son berg.
CAROLINE REIMERS OCH BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON
SOM FÖRLOFVADE.
är, i dikter som »Ingrid Sletten», hon som
hade en »liden hue af farvet uld», som
hon gömde så länge på i kistan, att
»der ikke var tråden igen», när hon
ändtligen tog fram den. Det är näst
bredvid hån öfver de gamla, men
Björnsons förlåtande och ursäktande hjärtelag
har gifvit en liten möjlighet till
försonande förklaring: Ingrid har velat spara
hufvan till sin bröllopsdag, fast den aldrig
kom. Sent och redan åldrande har
Björnson visat, att han ännu kunde
sjunga som förr: det var i »Nye
fortællinger» 1893, som kunde briljera med
två sådana kärleksdikter som »Min unge
elskov bærer slør» och »Jeg synger for
en eneste». De dikterna af en
sextioåring visa, att han innerst inne varit och
är lyriker, känslans, ungdomens röst.
Fåmäldheten i det norska bondelynnet
har ansetts vara Björnsons stora
upptäckt i dessa fortællinger — hvilka för
öfrigt beskyllts för ensidighet, liksom
om dikten skulle vara vetenskaplig
afvägning af alla delar och drag af
folkkaraktären, och hade till uppgift att
lämna vetenskapligt pålitligt materiel åt
etnografi eller folkpsykologi. Den litterära
originaliteten i detta för Arne, Synnøve,
Øyvind o. s. v. gemensamma drag är
också en af de bärande förtjänsterna i
hans stil. Det var en bortglömd
litterär tradition som Björnson där tog opp
igen och med medveten konstnärlighet
gjorde ästetiskt fruktbringande. Han tog
nämligen sitt föredöme från de gamla
sagornas och ätthistoriernas språk. Och
han knöt vid ännu annat och mer af
gammal nordisk berättelsekonst och
folkuppfattning. Läs till dömes en af de
kortaste och ädlaste af de isländska
sagorna, Gunnlög Ormstungas saga, och
ni skall finna en Björnson-novell.
Karaktärernas stolta mod är detsamma,
framställningens ordknappa känslighet har samma
djupa svall af lycka och sorg, som
hän-ryckte 1850-talets Norge, som där såg
sina barn idealiserade. Samma tigande
naturer möta en i sagorna. Den stora,
enda kärleken är deras lif och död, de
strida sin strid lika hårdnackadt och vildt,
bröst mot bröst och vilja mot vilja, sotn
i Björnsons bondehistorier.
Blott två tillägg har han gjort till den
forntida berättelsens teknik. Det ena
är hans klingande visor. Det andra är
naturstämningen. Sitt yppersta i den
vägen har Björnson gifvit i
inledningskapitlet till »Arne» — som väl är
förebilden för Selma Lagerlöfs besläktade
målning i början af Gösta Berlings saga
— en förtjusande antropomorfisering,
buren af hans lätta, ljusa lynne.
Naturen är här ännu själfständig, den
bestämmer skalden och inte tvärtom, tycks
det. De gamle läto ju aldrig
naturskildringen ta något större rum i sina
arbeten, det har varit modernare andar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
