Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två dikter. Af Anders Österling - Af ljus är du kommen... - Höstafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER.
AP ANDERS ÖSTERLING.
AF LJUS ÄR DU KOMMEN ...
I vemod lyss jag till din starka röst,
så full af ljus som en kristall i solen.
Den rör i smärta strängar i mitt bröst.
»Träd ut, vår blick mot morgonrymder bär,
vårt lif välsignadt är af ljusets flöden,
träd ut till oss: af ljus du kommen är.»
Jag nickar trött: af ljus jag kommen är,
men en osynlig makt min panna rörde:
nu har jag nattens djupa högtid kär.
Hvar gång jag än mot sol och klarhet gått,
jag längtat till det gamla skymningslandet,
oeh dagens hvite stråle bländat blott.
Mig skymningen är nog och nattens frid.
Dess dunkel är som klang och sång för
själen
och bud och hviskning från en svunnen tid.
Du helga stund, då öppen själen går
den stora nattens själ i famn och möte
och allt i hafvets dunkla vaggning står!
Dock, broder, innerst alltid, alltid är
en ton, hvars tal jag bäfvande förnimmer.
Det är mitt gömda, skygga solbegär.
HOSTAFTON.
Den unga flickan, som ur källan hämtat
det klara vattnet i sin hvita urna,
står än i tystnad kvar med sänkta armar.
Hon låter stilla sina mörka ögon
i dalens dunkla aftonriken hvila.
Två hägrar glida i melongul eter
hän öfver åsens själfullt böjda linjer
liksom en stråkes sista tysta drag.
Skön i förgängelsen går färgens kör
i klang med sjungandet af källans vatten;
det flammar purpurskönt och i orange
i lundens löf på smala stammar burna,
och gula ligga bygdens alla ängar.
Åh, denna underbara doft af höst...
ali bygdens ro i döende och vissning
rör strängarna i hennes själ till dallring
och hviskar henne klart sin gåtas ord.
Väl täljer bygden henne varsamt hösten,
som när ett barn man någon sorg förtäljer,
men hennes själ är ändå stum af undran
och full af höstens klagande poem.
O väck din själ och sluta din begrundan,
låt hösten dö, du källans bleka flicka!
Höj amforan på dina unga händer
och vandra hemåt innan dimman kommer!
Höj amforan . . . hör du då ej musiken,
man dansar redan hemma uti dalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
