Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Algot Ruhe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o8
algot ruhe.
Som ’ en af de viktigaste förutsättningarna
för att denna blomstring verkligen skall
förtjäna namnet inhemsk får väl anses en svensk
dramatisk produktion af större omfång och
värde, än den som numera i allmänhet
framföres.
Visserligen har August Strindberg på
senare åren lämnat ett betydande tillskott
till repertoaren, men han kan ingalunda
sägas genom sina sista uppförda arbeten ha
fört konsten framåt. Af de kanske mest
dramatiska motiv vår historia äger har han
gjort en studie, men ej det mäktiga verk,
som vi hade full rätt att fordra af denne
starke diktares hand. Det var Strindbergs
namn och August Palmes genomtänkta spel,
som gjorde föreställningen af Karl XII
intressant och gripande. Det gick så lätt
att vid åsynen af denne Karl XII drömma
hans stora tragedi i en annan form än
Strindbergs. I ännu mindre grad förmådde
bearbetningen af Engelbrekt sätta våra
känslor för konst och fosterland i rörelse.
Samum däremot fick oss att skälfva.
På fjorton minuter bar diktaren oss ned
till Afrika och vidare djupt in i ett
främmande folks märkliga känslolif och visade
oss med en snabb lyftning af sin trollykta
Biskras, naturflickans, hemlighetsfulla själ.
Fru Bosse smälte glödande samman med
den lilla afrikanskan. Hon förstod genom
fina skiftningar i rösten att uppmjuka
Strindbergs hårda repliker och afrunda många
af deras skarpa kanter. Hennes plastik
var vild och skön på en gång, och hennes
ansikte nära på rasrent. Hon är stor
genom sitt tankedjup, sin kvinnliga gratie och
sitt lifliga sinne för det artistiska.
Hr Fredrik Nycanders Teaterlycka å
Svenska teatern förkortade på ett rätt
angenämt sätt den långa dag, som var
helgad åt minnet af jungfru Marias bebådelse.
Det finns i denna pjes fullt af spetsiga
infall och träffande detaljer, som kunna roa
äfven dem, som icke bakom hvarje detalj
ana en förtäckt verklighet och som icke
jämt tro att spetsarna hvarje gång äro
riktade åt ett visst håll. Men själfva ämnet
är för specifikt för att stycket skall få
någon större hållbarhet. Det kan knappast
intressera andra än dem, som äro särskildt
intagna i teater, ja, teatern här i
Stockholm. Det saknar djup och
allmängiltighet, och den dramatiska behandlingen är
icke så spännande, att den enbart förmår
draga med sig den stora mängden af
åskådare. Det finns hos den som skrifvit detta
stycke förutsättningar för att han skall
kunna göra annat af större vidd och värde.
Det gäller att tro sig kunna för att
kunna. Aktörerna föreföllo synnerligen
intresserade af att för en gång få spela sig
själfva och sina närmaste.
På Folkets hus’ teater spelades Walter
Hiilphers’ Kung Kapital samma afton
som riksdagsmannavalet i Stockholm ägde
rum. Under väntan på att valsedlarna
skulle hinna hopräknas, följde vi icke utan
nöje hr Hulphers’ kamp mot draken. Vårt
nöje härledde sig af att pjesen var svensk,
ung och ofärdig. Man fylles så lätt af
hopp, när man ser något, som ännu icke
nått sin fulla växt. Men jag fruktar
likväl, att pjesen är hopskrifven på någon
rekordmässigt kort tid, utan sofring af ord,
utan stränga frågor om den och den
repliken eller scenen nu också bör vara som
den blifvit. Det förefaller nästan som om
författaren hade för mycket på hjärtat ocb
för litet i hufvudet. Hans afsikter förtjäna
uppmärksamhet, men hans
framställningssätt är än naivt, än liknöjdt, än onödigt
inveckladt. Låt vara, att han sett en del
af den verklighet han skildrar, så
negligerar han den dock ofta, som om han trodde
oss vara lika blinda som Kung Kapital
själf. Det var tankeväckande att till
omväxling med våra ordinarie skådespelare få
se amatörerna öfva sig i Folkets hus. Det
fanns en fästman som ägde den viktiga
och ovanliga förtjänsten att vara rättfram
och naturlig. Äfven hans fästmö gjorde
ett friskt och tilltalande intryck, och
hennes fylliga röst skulle med ans och
hyfsning säkerligen kunna blifva användbar i
tilltagsna ingénueroler. En annan af de
unga damerna förrådde medfödt sinne för
uttrycksfull plastik i rörelser och hållning
och besitter äfven hon vackra toner i
organet, som hon sökt skola genom att
flitigt lyssna på repliker af fru Sandell.
Efter »Samum» som förpjäs uppfördes
Monumentet af hr Thore Blanche på
Dramatiska teatern. Ett närvarande
kvickhuf-vud anmärkte: Hvad man på scenen led
i »Samum», led man under »Monumentet» i
salongen! Det vore gagnlöst att här vilja
uppta platsen med en utredning af de
egenskaper hos pjesen, som framkallade denna
ledsamma effekt. Den bar alltför tydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
