Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hos Axel Gallén. Af Johannes Öhquist. Med 13 bilder - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
johannes öhqvist.
som en förebild för oss. Gå blott en
gång med vaket sinne genom skogen.
Öfverallt, i träden och på marken, i
mossa och stenar skall du finna
underbara formationer af både lefvande och
torrt träd, som rent af utmanar dig att
göra något däraf. Allt hvad jag hittar
på mina vandringar i skog och mark
samlar sig i denna korg. Uär ligga
formliga skatter af »Kleinkunst», som blott
vänta på en skicklig hand för att bli
framdragna i ljuset. Ser du t. ex. denna
rot, är den ej som skapad till ett
dörrvrede?»
Med dessa ord tog han fram sin
puuk-koknif och begynte tälja på den i
själfva verket högst märkvärdigt formade
träbiten. Sedan lät han hämta upp ved
ur källaren, kastade en ny väldig kubbe
i kaminen för att sätta lif i den
slocknande glöden och åsåg med verklig
förtjusning lågornas fladdrande lek, där de
sköto upp kring de meterlånga rötterna,
så att dessa liknade rödglödande armar
på en jättelik bläckfisk.
Vid väggen, ej långt från platsen, där
vi sutto, stodo jämte en hop andra
saker ett par skidor, af hvilka den ena
var spjälkad midt itu. Han bad mig ta
fram den, granskade den helt vemodigt
och sade:
»Jag tillverkade dem själf för ett par
veckor sedan, men då jag första
gången var ute och profvade dem, hade jag
oturen att splittra den ena på ett sätt
som ej tillåter någon reparation. Det
var ocksä en natt mot en fredag, så att
missödet var oundvikligt. Så snart jag
kan röra mig, skall jag gå och hugga
mig ett halft dussin dejliga skidämnen
af kvistfria, smärta björkar, som växa
blyga i granskogens famn. Det är något
af konst i slöjdandet af en smidig skida.
Skönhet och ändamålsenlighet gä där
hand i hand. Jag har ute i tamburen
ett par skidor, som äro som ormar under
fötterna.»
Och nu blef han varm, och minnet af
lyckliga stunder förlänade hans fantasi
vingar.
»Vet du, det är något af simmandets
behag i löpandet för en van skidlöpare.
Har du känt, huru de vida ytorna på
frusen fjärd draga och locka? Skidorna
löpa af sig själfva, och solen, som dalar
tidigt, belyser endast deras upphöjda
spetsar. I vaggande tankar, som
komma och gå under löpandets mjuka rytm,
bär det af öfver jungfrulig snö utan
mål —• — — —
Så står skogen framför mig i
gnistrande kristaller; röd skiner solen på ali
denna ståt. Inne i snåren smyga
skuggorna fram så långa, och trollen sitta
på lur i dunklet. Djupast i det mörka
håller Hiisi hof — jag ser ögon glimma.
Ginge jag dit, grepe han mig med
lurfviga klor och söge bloden ur min bringa.
— Det skymmer, våndan trycker mitt
bröst. Jag vänder skidspetsarna hemåt
mot vänligt blinkande ljusglimt, som
växer ju mer jag skyndar. Hiisi
hån-skrattar bakom mig, men snart är jag
hemma vid härd med slingrande lågor
om tjäriga kubbar ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
