Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Persiska hufvudstäder. Af Alexis Kuylenstierna. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
€40
alexis kuylenstierna.
dråpslaget mot Isfahan. Eunucken Aga
Mohammed Khan valde Teheran till sitt
residens, och Isfahans befästningar
slopades.
Och hvad är Schah Abbas’ stolta
hufvudstad nu? Hvar äro de 137 palatsen,
hvar äro trädgårdarna, moskeerna, de
offentliga byggnaderna, de ståtliga
avenyerna? Hvar äro de 1,100,000
invånare, hvarom forna tiders
resebeskrif-vare tala? Borta är Isfahans glans,
försvunnen för att aldrig mer återkomma,
dess öppna platser likna sandöknar, dess
avenyer stenbrott, dess moskeer, palats
och paviljonger ligga i ruiner, dess
trädgårdar växa vildt eller äro torra
lerslätter, dess kanaler stå tomma med
sönderbrutna stenkajer. En liten
provinsstad på 60- à 70,000 invånare är staden,
som en gång kallades »halfva världen»,
en liten provinsstad, som ligger och
drömmer i grus och spillror, drömmer om
forna lysande tider, som aldrig skola
återkomma. Ett förfall så tröstlöst som
Isfahans ser man sällan, men ändå gör
staden ännu ett storartadt om ock
vemodigt intryck; öfverallt bland de
ödsliga grå, sönderfallande lermurarna finner
man spåren af bleknad härskareglans.
Låtom oss för en stund stanna på
Meidan i stadens centrum. Denna i
historien ryktbara plats, till sin
anläggning påminnande om Venezias piazza, fast
större, där fordom ryttare, fotgängare,
soldater, lysande ambassader i
procession, schahens skarlakansröda och
guldsmidda hof trängdes, där rännarebanan
gick rundt de smäckra marmorpelarna,
röfvade kanske från Achæmenidernas
hufvudstäder, där kristallklart vatten sorlade
i kanaler och fontäner, där sommarvinden
susade i trädens löfverk, där de vilda
djurens rytande blandade sig med
kamelernas vrålande, med dånet af trummor,
skrällandet af cymbaler och
trumpeternas gälla toner och där muezzinernas
klagande bönerop trängde darrande
genom den ljumma aftonluften, där hundra
väldiga kanoner — ett krigsbyte från
Ormus — höllo vakt, samlade i ett enda
batteri framför den heliga porten, där
köpmännen utbredde sina varor på
butikernas stendiskar, där åskådarna i
lysande dräkter sutto tätt bakom
balkongernas mejslade balustrader — där är nu
öde och tyst, där härskar dödens
stillhet. En och annan vandrare på väg
till basaren, en och annan med bränsle
lastad åsna, några dagdrifvare, som sola
sig vid en söndrig fontän, och en skara
i trasor höljda tiggare — se där hvad
man ser på Schah Abbas’ stora torg. De
stora chenarträden äro försvunna,
nedhuggna för att tjäna till bränsle åt Nadir
Schahs och Zil-es-Sultans soldater, och
ha blifvit ersatta med en gles rad
tynande popplar. Kanalernas stenkajer
äro brustna, sönderbrutna, kringkastade
och kanalerna fyllda med sand i stället för
med vatten. De Meidan kantande husen,
i hvars butiker och på hvars balkonger
fordom alla Asiens rikedomar voro
utbredda, stå öde med gapande
dörröppningar, stora brescher i väggarna och
sönderfallna hvalfbågar. Af de två stora
moskékupolerna, som höja sig öfver de
Meidan omgifvande byggnaderna, är den
ena nära nog helt och hållet beröfvad
sin fordom ljusröda glasyr af slingrande
blomsterguirlander, och den grå leran
träder öfver allt i dagen, ruggig och
dyster, under det den andra, den ljusblå,
är bättre bibehållen och ännu visar en
vacker dekoration af mörkblå och gröna
arabesker på den ljusblå grunden.
På Meidans västra sida står den
ryktbara Ali Kapi, i hvars öfre,
balkonglik-nande våning Schah Abbas satt på sin
tron, omgifven af sitt lysande hof,
gifvande audiens åt de främmande
ambassadörerna, eller följande skådespelen och
torneringarna nere på Meidan. Nu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
