Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNNERUP.
Nåja. Lydia tog betänketid. Slut-
ligen föreföll det svaga upprorsförsöket
lika fantastiskt som böckernas höga vi-
sor —
Och nu är hon visst stendöd.
Hon gick fram till spegeln och gran-
skade noga sitt ansikte. Vacker eller
ful? Hon skulle gifvit mycket för att veta
det, visst ett rätt föränderligt utseende,
dragen ibland liksom utplånade i sin
frusna blekhet, medan de andra stunder
kunde stråla förvandlade. Hon hade
öfvat sig i att känna, när förvandlingen
ägde rum, den gaf henne förnimmelsen
af makt.
Den unge grefven på grannslottet —
vidare kvick är han nu icke, han frågar
om de enklaste saker och väntar icke an-
nat än de enklaste svar. Ungefär som
när skalder och snillen tala med fruntim-
mer. Bara att det är afsiktligt, under
det slottsherrarnes enkelhet visst är all-
deles ofrivillig. Nåja, men han har mörka
ögon, som man kan föreställa sig inne-
hålla gåtor, och han talar till henne på
ett särskildt sätt, så fort de se på hvar-
andra rodna de och småle, går hon, kom-
mer han efter och frågar sakta: hvarför
går fröken? Stanna hos oss. Det jagar
blodet till hennes hjärta, förvandlingen
begynner. Men grefvinnans blick är hvass
och nykter, och plötsligt fattas Lydia af
bitter vrede. Hon skall visa, att hon
kan få en grefve, om hon vill.
Som hon nu står här och borrar blic-
ken i sin spegelbild, ser hon dragen hård-
na och näsborrarna rycka af onda tan-
kar. Hon slår händerna för ansiktet.
Hvem är hon? och dock har hon käm-
pat intill blods för att blifva stilla — död.
Hör på; Lydia Vik, om någon i denna
stund sade: Vill du blifva, hvad du en
gång drömde, eller vill du hafva gref-
ven ? Välj!
Ah, icke blir det tal om något val!
Och stolt öfver denna frigörelse som
öfver en bragd, promenerar fröken Lydia
ned i matsalen. Hon är färdig att bjuda
hela världen spetsen, till och med be-
tjänten, som tämligen vårdslöst skjuter
hennes stol under bordet.
— Litet bättre in, Blomkvist.
Det kommer värdigt och lugnt. Alla
se de litet flata ut. Men Blomkvist rättar
ovanligt lifligt sin försummelse.
På Unnerup motsågos middagsmålti-
derna med en viss förväntningsfullhet,
och man möttes högtidsklädd. Måhända
föreföllo rätterna väl bastanta i förhål-
lande till det stora antalet, hvilket när-
varon af en gäst dessutom gaf kär an-
ledning att öka. Men matlusten höll
sig vanligen i ett okonstladt skick. Öf-
verst vid taffeln tronade Unnerups här-
skare, kammarherre Magnus Hahne, gift
med sin kusin, grefvinnans dotter. En
godmodig, fetlagd herre, som hvarje dag,
när grefvinnan visade sig på väntsalon-
gens tröskel, med små nätta steg gled
till mötes och kyssande sin svärmors
hand uttalade ett lika oföränderligt: Hur
mår ma chêre mêre i dag? Hvarpå han
artigt förde henne ut till hedersplatsen
vid sin sida och efter denna fullgjorda
plikt med andaktsfull högtidlighet ägnade
sig åt menuen.
I salen, där svartnade konterfej af
ättefäder med handen morskt på värjans
fäste bligade ned från väggarna, rådde
uppmärksam stillhet. Hofmästaren i
svart och de enkelt galonerade betjän-
terna trippade ohörbart omkring, och man
talade till hvarandra med en lugn, jämn
halfröst, sam icke tydde på förstämning,
endast på lifslång vana. Det hände, att
en och annan högvälboren gäst från den
stora bullrande världen, där alla måste
tala högt för att höras, uttalade sig kraft-
fullt eftertryckligt, och då såg man på
hvarandra och log. Han var kanske ett
original, och man förlät, road, ty man
tyckte om att roas; eller en mäktig herre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
