Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur bokmarknaden - Geijerstam, Gustaf af: Nils Tufvesson och hans moder. Af B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
B. H. B.
analys saknar skärpa. Personerna i hans
sista bok äro inga fantasi figurer, och dock
är det som om de icke riktigt hörde hem-
ma i lifvet. Man stannar emellertid för
att det är en saga snarare än ett psykolo-
giskt aktstycke han velat gifva oss; »det
är en berättelse af samma blod, som stänkt
röda fläckar öfver de gamla ättesagornas
gulnade blad», heter det i en för Öfrigt ej
så litet affekterad ingress. Och så förstår
man, hur det hemska ämnet tagit honom
och hur han förmår skaka läsaren, därför
att han känt sig skakad själf.
Boken handlar, som kändt är, om Yng-
sjömordet och de därmed förknippade
ohyggligheterna. Rättegångsreferaten visa
mörderskan som en elak, hämndgirig och
inbunden bondkvinna, isolerad genom sina
brottsliga begär, ständigt i försvarstillstånd
mot grannarna. Hon begår mordet och
visar ingen ånger, bekänner utan ruelse,
har icke svar på någonting, går i döden
stum som hon lefvat — tar sin egen gåta
med sig, som författaren säger. Det är
här man har att söka bokens upprinnelse.
I mysteriet låg gnistan, som tände diktar-
fantasien. Häpen inför ett människolifs
förstening, inför »de okända makter, hvilka
kasta sina mörka skuggor öfver allt lefvande
och det som bortom råder och styr», läg-
ger författaren denna gång alla förklarings-
försök åsido och vill endast berätta som
sagan berättat sig själf i hans fasa. Det
är icke ondskans problem utan ett ondskans
drama som satt pennan i hans hand. Så
har han tagit verkligheten sådan den före-
låg men lyft upp den i en högre dignitet,
förstorat och förenklat. Inga Persdotter,
bondkvinnan, har blifvit en sfinx med en
brottets gloria omkring sig, som kan af-
locka författaren en slags ofrivillig beund-
ran och icke så litet patos. Och sonen
är knappast heller riktig människa, ett ting
som rör sig utan mening i ett töcken —
låt vara att han skall gå som ett hypno-
sens offer.
Sagans disiga luft är omkring allt och
alla. Den enda, som bryter sig loss och
får mera individuel skärpta drag, mera
»mänsklighet» är sonhustrun Elin, utom-
ordentligt vackert gifven. Annars är all-
ting i grofva och enkla färger utan mellan-
toner. Brottet är svart och dygden är
hvit — som i alla sagoböcker. Det är i
utmålningen af enstaka scener, skrämsel-
scenerna i all synnerhet, författaren visar
sin konstnärliga kraft. Jag har knappast
läst något, som i suggestiv hemskhet går
upp mot skildringen af mordkvällen, när
Inga Persdotter uppe på backens krön sit-
ter och inväntar natten och ser ned på
den lilla byn, der rutorna bli mörka. »1
morgon komma ljusen att brinna längre.»
Och natten efteråt mellan de bägge sömn-
lösa, med skräck och hallucinationer, är
en annan dylik »uhyggestämning», som bi-
ter sig fast.
Det behöfver naturligtvis icke sägas, att
allt som kunde smaka af sensation är borta
ur boken. Ett stort och allvarligt konst-
verk är den, och rent stilistiskt sedt står
den öfver Geijerstams bägge närmast före-
gående böcker. Hans berättarkonst firar
denna gång en triumf i sitt klara, episka
lugn. Man lägger boken från sig, gripen
icke bara af ämnet, och det är först små-
ningom en viss besvikenhet dyker upp,
besvikenheten öfver att det dock var så
uteslutande saga och att författarens penna
icke gaf oss mera lösning på Inga Pers-
dotters gåta än bödelns yxa. Och då kan
det ju hända, att tanken glider öfver till
de ryska mästarne och till verk sådana som
Dostojevskis Raskolnikow. Den store sla-
viske psykologen, som skarpast af alla gif-
vit oss ett brotts utvecklingshistoria, följt
motiven ända ut i deras yttersta förgre-
ningar och visat hur allting länkas samman,
tills dådet föreligger som det nödvändiga
resultatet — hur mycket fastare tag får han
icke i vårt intresse än »sagodiktaren» med
sin i öfrigt så starka och fängslande konst.
B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
