Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyren. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAMPYREN.
Af HUGO GYLLANDER.
MAN kunde se honom skynda fram
på gator och torg, stå grubb-
lande framför en tafla i ett bok-
lådsfönster — icke emedan han var
konstvän, ty han hatade bilder —, för-
svinna genom dörren till ett kafé eller
hänga därinne öfver en kopp kaffe, man
kunde se honom öfverallt, utom i hans
hem.
Ett hem i lycklig mening hade han väl
icke, men åtminstone en bostad. Ingen
hade dock lyckats öfverraska honom i
hans mystiska rum, där han emellertid
påstod sig tillbringa nätterna. Hans
nätter började mycket sent och slutade
mycket tidigt, det kände man.
Han hade ingen kräfvande verksam-
het, ty hans plats var en af dessa be-
synnerliga extraplatser i ett ämbetsverk,
där man ett par timmar hvar dag fyller
kolumner med små, små siffror, i väntan
på något verkligt arbete, som aldrig
kommer. Men han kunde äfven, när han
så ville, hoppa öfver dessa timmar utan
samvetskval, ty han var oberoende. För
öfrigt hatade han siffror och afskydde
sitt verk. Men han ville ej släppa hvarje
tråd, som band honom vid samhället,
och han behöfde verket för sitt visitkort,
sade han.
Han var mager och ovanligt blek.
Ansiktet endast ett rörligt skinn öfver
kotorna, med ett par ögon, som flögo
af och an som utmattade fåglar öfver
ett haf utan stränder. Händerna kunde
aldrig hålla sig stilla, det var som om
fingrarna ständigt gripit efter något.
Hela kroppen skalf af en nervös oro.
Hade ej hans korrekta klädsel varit
och en viss reserverad värdighet i minen,
skulle man kunnat taga honom för en
förfallen skådespelare, ett misskändt geni
med en lång pinohistoria i landsorten
bakom sig. Nu verkade han besynner-
lig och omöjlig att definiera. Hans
kamrater funno honom underlig. Ehuru
han sökte sällskap, kunde han aldrig
finna något, som höll i längden. Man
drog sig snart; af oförklarliga skäl. Ty
han var ej otreflig, tvärt om liflig, bildad
och intresserad, ej utan kvickhet, och
dessutom hjälpsam. Men han lyckades
ändå aldrig få några vänner.
En af hans bekanta från Uppsala för-
klarade saken så för en kamrat i ver-
ket:
»Det är synd om honom, men jag
kan inte uppoffra mig. Vi voro till-
sammans en tid. Hygglig karl, visst
inte oangenäm, men — jag kan egentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
