Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyren. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAMPYREN.
Notarien funderade för sig själf på
denna gåta. Så sade han: »Han bor
ju här i våningen under ?»
»Ja, så hos mig kan du vara trygg!
Här är det enda ställe i hela Stockholm
där man aldrig ser till honom. Har
inte en enda gång stött på honom i trap-
porna eller på gatan utanför, fast vi
bott här snart ett år bägge två. Tu-
san vet, när han går ut och kommer
hem!»
De lämnade ämnet. En stund där-
efter reste sig notarien och tog afsked.
När han gick utför trappen, stod tanken
på den underlige plötsligt för honom.
»Det är väl att jag inte behöfver
frukta honom här», tänkte han. Men det
var som om han haft en känsla af ho-
nom ändå, och som han verkligen fruk-
tat att stöta på honom. Och när han
öppnat porten, såg han ett stycke bort
på trottoaren en rygg, som han väl kände.
Han ryckte ofrivilligt till. I det samma
vände mannen och gick emot honom.
Det var vampyren.
»Så bra att du kom! Var snäll följ
med mig upp på mitt rum ett ögonblick.
Jag måste ha en ren krage, för jag skall
bort, och jag har verkligen inte ett öre
att köpa en för. Jag vore frestad låna
af dig, om jag inte hade för princip att
aldrig låna.»
»Men — jag förstår inte — hvarför
skulle du behöfva köpa en, när du har
kragar hemma?»
»Ja, det är mycket som du inte för-
står», sade vampyren och skrattade torrt.
»Ursäkta, kära bror, inte illa ment!»
Notarien följde tyst efter honom.
När de kommo upp på rummet, började
vampyren nervöst rycka och smälla i
byrålådorna och fick så fram en krage
till sist. Han tog brådskande på sig
den och såg sig i spegeln.
»Otrefligt rum, hvad», frågade han sin
kamrat öfver axeln.
»Ja inte just trefligt. Jag skulle
knappt trifvas här!»
»Inte jag heller.» Han skrattade.
»Men det vore ej lönt att flytta. Jag
skulle bara få ett ännu värre. Det är
mitt öde. Jag är specialist på otrefliga
rum, konstnär i otrefliga tum. Det är
en färdighet hos mig, drifven till geni.
Och jag är smått stolt öfver det. —
För resten är jag här bara om nätterna,
och jag släcker ljuset så snart jag kan,
för att slippa se eländet.»
»Men jag flyttade helt enkelt, om jag
vore i ditt ställe.»
»Troligtvis inte, ty då hade du lärt
af lifvet. Jag har flyttat gång på gång
— förr i tiden, när jag ännu var naiv
och trodde, att lifvet var enkelt — och
flyttade ständigt sämre. Annonserade
och gick efter annons och tog rum efter
rekommendation. Alltid samma gamla
historia. Det ena rummet odrägligare
än det andra. Äfven där det såg hygg-
ligt ut vid första påseendet, upptäckte
jag snart ett hemligt fel. Alla mina
rum ha mystiska, hemliga fel. Är det
inte något komiskt i ett sånt öde?»
»Jag skulle tycka det vore tråkigt.»
»Inte tråkigt. Bara det banala är
tråkigt, och det här är åtminstone inte
banalt. — Nej, nu gå vi!»
»Jaså, det är därför han aldrig är
hemma», tänkte notarien, när han blef
ensam. »Ett öde? Såna griller! Jag
stode inte ut med det rummet. Jag
flyttade.»
Notarien hade inte sett till vampyren
på ett par dar. Han var både öfver-
raskad och belåten. Men det kändes,
som en olycka hängde i luften.
»Y. hade rätt», tänkte han en kväll,
när han satt hemma och funderade på,
om han skulle gå ut eller ej. »Jag borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
