Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En festdag på ett italienskt slott. Af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FESTDAG PÅ ETT ITALIENSKT SLOTT.
stå högt i tak, — och taket är högt,
ty det är själfva den stjärnströdda him-
len. Oupphörligt ljuder: Evviva il
contel Evviva la contes sa I åtföljdt af
handklappningar och bis I, och värdfol-
ket tackar med vänliga ord och gester
och går omkring och samtalar med alla
och bjuder småbarnen, som tulta omkring
i arkaderna, på sötsaker och kakor.
Ända ut i den lilla slutna förgården,
som ligger mellan borggården och vind-
bron, och på själfva den långa stenbron,
som leder öfver vallgrafven, skrimra ku-
lörta lyktor mellan hvarje »tand» i den
uråldriga tegelmuren, och äfven där stå
samtalande ungdomar, fantastiskt belysta.
Ända upp i tornet ha lyktorna hittat
vägen och glöda, gröna och röda, mot
den svarta hösthimmeln.
Det börjar lida mot midnatt, och vi
göra ännu en gång en rund genom går-
den. Grefvinnan vill visa mig byns s. k.
»farligaste upprorsmakare». »Där står
den ena!» säger hon och pekar på en
brunhylt, gråhårig man, som vördnads-
fullt lyfter på hatten, när vi gå förbi.
»Och där är den andra!» — Det är en
vacker ung man med ett barn på armen,
och båda mumsa i största lugn på en
bit kaka.
Då jag frågande ser på henne, sva-
rar hon med ett vänligt leende och ett
medlidsamt:
»Poveretti! De äro i botten goda
som barn, allesammans, men de ha ingen
förmåga att resonnera. Allting beror på,
hur man tar dem, och att de få klart
för sig, att man verkligen vill dem väl.
Det olyckliga i förhållandena är det,
att arbetskrafterna äro för många och
arbetsfältet för litet i en provins, där
det icke existerar någon industri. De
socialistiska arbetsledarne ha gjort för-
sök att dela på arbetsdagen för att ar-
betet skall räcka till åt dubbelt så många,
— således också dela på aflöningen,
men följden blir den, att en hvar får en
smula, och ingen tillräckligt att egentli-
gen kunna lefva af det! Ett svårt pro-
blem att lösa, — men det måste lösas
på något sätt!» Och hennes allvarliga,
svarta ögon blicka ut öfver den böljande
hopen, som för att söka den hjälp som
behöfves till det svåra varfvet.
Vi ryckas ur dessa funderingar af
ännu en gäll hornsignal, och nu är det
åter ballongernas tur. Alla äro invän-
digt upplysta af en svamp, doppad i
fotogén, som tjenar att lyfta de granna
ballongen a mot höjden.
Den första, som stiger öfver slottet,
har de svenska färgerna, och så följer
en hel massa, de flesta med en benga-
lisk eld fästad som en liten »gondol» un-
der sig, och som skiftar färg och bely-
ser det gamla tornet, medan den sväfvar
uppåt och försvinner bland stjärnorna.
Men nu slår det gamla tornuret med
dof klang tolf slag, och efter ännu
ett evviva för husbondfolket »afblåses»
balen.
Musikanterna lägga försiktigt in sina
instrument, slå sina kappor omkring sig
med en viss obesvärad elegans, draga
ned slokhattarne i pannan, hoppa ned
från estraden och försvinna med de an-
dra öfver vindbron, som börjar ligga
i dunkel, sedan ljusen i lyktorna brun-
nit ned.
Så småningom skingras hopen, och
af de omkring femhundra inbjudna sy-
nes efter en half timmes förlopp knap-
past en enda.
Snart ligger borggården tom, vind-
bryggan hissas upp, och det gamla slot-
tet ligger åter tyst, slutet inom sig själft,
och grubblar och drömmer. Med sina
låga, tandade murar liknar det en
väldig drake, och det stora tornet lyfter
sig som ett hufvud, vaksamt spejande
ut öfver den svarta slätten, medan ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
