Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur bokmarknaden - L. M. Wærn: Religionsundervisningen och den etisk-religiösa uppfostran. Af G. Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
GEORG GÖTHE.
söker påtvinga barnen, samt uppvisar med
psykologisk skärpa, hvilka i många fall be-
dröfliga resultat detta ger, olika för olika
naturer. Hvarefter han i stora drag söker
beskrifva den historiska utveckling, genom
hvilken den kyrkliga kristendomen blifvit
hvad den för närvarande är.
Anmälaren är för litet fackman på det
religionshistoriska området för att i detalj
kunna kontrollera författarens framställning
af denna utveckling, men han känner sig
såsom historiker lifligt tilltalad däraf och
finner flera sina egna tankar mötta på half-
va vägen och själfgjorda frågor af författa-
ren besvarade. Och med författaren kän-
ner han sig lifligt öfvertygad om, att våra
religionslärare, teologerna, ännu öfver huf-
vud taget väsentligen sakna det historiska
sinne, den insikt i den äldsta kristna reli-
gionshistorien och de därmed sammanhän-
gande historiska och historiskt-filosofiska
studier, som fordras för att i den kristna
religionen kunna skilja skal från kärna.
Ty detta sista är oundgängligt. Med
all rätt säger författaren: »Den religiösa
tron är ej ett dödt ting, som alltid i sam-
ma form, endast mer eller mindre anfrätt
af tiden, lämnas i arf af släkte till släkte;
hon är en organisk beståndsdel af den lef-
vande människoanden och såsom allt lef-
vande underkastad utvecklingens lag. Om
den religiösa tron stelnar och förbenas, om
hon upphör att organiskt anpassa sig efter
det sig utvecklande hela, då är hon såsom
en sjuk och afdöende lem, från hvilken
sjukdom lätt sprider sig till organismens
öfriga delar. Den kristna mänskligheten
befinner sig i våra dagar just af sådan an-
ledning i en sjukdomskris», o. s. v.
Men jag skall ej utförligare redogöra
för uppsatsens innehåll. Den är så väl
genomtänkt och så bindande i sin form,
att man har svårt att lösrycka enstaka de-
lar utan att försvaga sammanhanget. Den
är dessutom så kort, blott 20 sidor, att
genomläsningen kostar ringa möda. Och
denna är väl belönad. Må hvarje ungdo-
mens vän läsa den I
Den verkar dubbelt allvarlig genom sin
nästan anspråkslösa enkelhet i formen och
sin genomskinliga klarhet. Den är sträng,
om man så vill, som ett skarpslipadt va-
pen eller som läkarens instrument vid ett
operativt ingrepp, — den uppgift författa-
ren denna gång ställt för sig är, såsom han
tydligen säger ifrån, hufvudsakligen negativt-
kritisk —, men utan all personlig bitterhet
i tonen. Och på samma gång äger den
en bunden värma, som kommer däraf, att
den hvilar på en genomlefvad erfarenhet,
som tydligen för författaren själf i många
nseenden varit bitter. Hans skrift är en
själfbekännelse och ett nödrop.
Förf:s uppgift har denna gång, som
nämndt, varit af öfvervägande kritisk art.
Han är säkerligen den siste, som skulle
vilja förneka, att sannt religiös fromhet af
högsta lifsvärde funnits och ännu i dag kan
finnas och verkligen finnes under dessa lä-
roformer. Men han kritiserar dem och op-
ponerar sig emot dem, emedan han ser, att
de intellektuela motsägelser, hvaraf de lida,
för nutidens bildade medvetande — där
detta ej öfvermäktigt suggererats af traditio-
nen — trädt fram i dagen i sådan skärpa
och i sådan skriande kontrast mot detsam-
ma, att äfven de unga alltför ofta ställas
framför ett ödesdigert antingen — eller,
som hotar att upprifva deras djupaste själs-
lif. De ställas nämligen i valet mellan in-
tellektuel kultur och etisk religiositet. Och
just emedan han tror, att, hur än valet ut-
faller, det ensidiga resultatet blir ett i högsta
grad olyckligt, är det som han såsom skol-
man tager till orda för att om möjligt få
den orimliga situationen upphäfd.
Det finnes ej mycket egentligt nytt i
författarens skrift — därtill är frågan för
gammal och för viktig. Men det betydel-
sefulla, det som borde kunna väcka den
mest indifferente eller säkre läsare till all-
varlig eftertanke just nu hos oss, det är
detta, att den är skrifven af en erfaren,
grundligt bildad och i ordets strängaste
mening allvarlig ungdomslärare, som tyd-
ligen är fullt medveten om det stora an-
svaret i sin ställning, och som det oaktadt
eller just därföre ej anser sig böra, ej kan
tiga.
Och därtill kommer att, såsom litet
hvar torde kunna intyga ur sin erfarenhet,
hans uttalande ger luft åt tankar, som röra
sig hos en stor del af vår aktade svenska
lärarekår och dess mognare lärjungar, och
icke minst, kan man tillägga, hos den vak-
naste och samvetsömmaste delen af alla
dessa.
G. Göthe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
