Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drachmannsstudier. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRACHMANNSSTUDIER.
I7S
sta drömmar för att sedan åter flyta bort
på böljorna af den syndaflod hon frambe-
svurit öfver ett omoget och idealhånande
släkte. Landskapsbilder af en vårlig charm
och interiörer af raffineradt renässansborg-
lif breda en lokal- och tidsstämning öfver
den rapsodiska berättelsen, hvilken icke ens
det stilstörande elementet af reflexionstorra
parenteser mäktar helt bryta. Ämnet med
den hämnande öfversvämningen är användt
redan i den energiska och mörkt drastiska
historien »Syndflodssagn» (Vildt og tœm-
niet\ och böljornas dotter vänder åter i den
dramatiska dikten »Esther», där en silfver-
klang från den sjunkna stadens klockor rin-
ger genom det gemytliga värdshusbråket
och gesällvisorna i staden på stranden.
Samma öfverjordiska drag af manande
valkyria och lyftande skyddsgenius har skal-
den i Völund smed (1894) förlänat åt
Hervör-Alvide, hvars dubbelnamn symbo-
liserar hennes dubbelnatur af jordiskt äl-
skande kvinna och oåtkomlig Valhalls-
jungfru. Förstörelsen sveper öfver världen,
men konstnären med de afskurna knä-
senorna ryckes undan af sin strålande him-
melska älskade till ett lif på en ny jord.
Likaså i Gurre (1899) är det Tove som
uppenbarar sig i ljus för den trötte kung
Volmer vid stranden af den skogomkransade
sjön och vinkar honom med sig till den
värld, där hon och deras kärlek lefver.
Och slutligen i Hallfred Vandraadeskjald
(1900) möter samma idé om en öfverjor-
disk skyddsvakt, men där träder kvinnan,
den irrande bardens fylgia, i skuggan för
hjältekonungen Olaf Trygvesons glorieom-
skimrade idealskepnad.
Med rätta kunde dessa stycken kallas
melodramer, fastän endast det förstnämda
klassificerats så, ty deras väsen är musik
och det dramatiska i deras gestaltning en-
dast en spaljer för yppigt växande slingor
af en sällsamt fager lyrisk poesi. Völund
smed är kanske i sin rytmiska formning det
mest fulländade Drachmanns formelt rika
skaldebegåfning alstrat. Här kräfves icke
kompositörens bistånd för att man skall
förnimma de toner, som bilda ordens och
stämningarnas melodier.
I den samling smärre Melodramer,
som inrymmer bland andra »Dansen på
Koldinghus», trefvar sig »Amor triumfans»
genom en aningsfull tonföljd af dunkel
klangfärg fram till ett enkelt, stilla jub-
lande slutackord, hvars innebörd kan sam-
las i dessa rader ur »Dyvekes viser»:
Elskov har sikkerlig vinter og kulde,
men elskov kan aldrig dö.
Så föga väsentlig som den dramatiska for-
men oftast förefaller hos Drachmann, min-
nes man knappt, när man tänker öfver
hans sagodikter, om de äro inrättade som
sagospel eller ej. Ty har man inte sett
dem på scenen, har man ingen särskild
anledning att fästa sig vid den omständig-
heten, att ett par af dem äro ämnade till
uppförande.
I förspelsvisan till Prinsessen og det
halve kongerige (1878) lyder den farande
riddarens refräng:
Men der var fastespiser kun paa bordet.
Så ville Drachmann i den magra fast-
lagstiden slunga in en smula brokig kar-
neval, och med sin dragning till det folk-
ligt-naiva och äfventyrsglada finner han sig
väl till rätta med sagodiktens maskerad-
scenerier, med dess obekymrade samman-
blandning af skilda tider och klasser och
dess lättvindigt springande motivering. Den
ofvannämda berättande cykeln rör sig lik-
som sagospelet »Der var engång» {Fjœld-
sange og eventyr 1885) i det goda gamla
andersenska maneret med putslustigt ge-
mytliga hofcirklar och allegoriserad moral.
I dikten Östen for sol og v est en for maane
(1880) är på ett Amor- och Psykemotiv
bygd en hymn öfver den pröfvande och
lidande kärlekens luttrande makt, som
fogar lifvet under sina lagar- och i dramat
Tusi?id og en uat (1889) får den store kali-
fen själf ställa sin mirakelkonst i den oöf-
vervinneligä kärlekens tjänst.
Drachmanns öfriga dramatiska verk upp-
bäras, när de äro affattade i bunden form,
af versens aldrig svikande välklang {Alki-
biades, Tyr kis k rococö); men prosastyc-
kena synas mig höra till det man lättast
kunnat umbära i hans alstrinsf.
Drachmanns diktarbana hör icke till
dem, som kunna afgränsas i skeden efter
olika stadier af utveckling och nyanser af
konstuppfattning. Man kan gripa in hvar
som helst i hans produktion och alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
