Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter - Hedberg, Tor: Idealen. Efter Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDEALEN.
219
Då vidgades af mäktig sträfvan
min trånga krets och omslöt allt.
Jag trädde ut med mod och bäfvan
till dikt och dåd, ton och gestalt.
Hur stort var ej det hela ämnadt,
då än det stod i knoppning blott,
hur föga blef till blomning lämnadt,
och detta — ack, hur armt, hur smått!
Hur sprang ej ynglingen, bevingad
af dristig håg, på banan fram,
säll i sin drömvärld, obetvingad
ännu af sorger och af skam.
Till eterns bleksta stjärnor lyfte
han sig på djärfva vingar opp.
För högt var intet för hans syfte,
för fjärran intet för hans hopp.
Lätt syntes allt i lyckoglansen,
allt lockade och låg till reds,
och framför lifvets vagn i dansen
hans följe gick, en luftig krets:
lycksalighet med fyllda skålar
och kärlek, följd af löftens sus,
och ryktet under stjärnestrålar,
och sanningen i solens ljus.
Dock, innan vägens midt vi hunnit,
var re’n den sköna kretsen sprängd;
en efter annan de försvunnit
på återväg till solig ängd.
Lättfotad lycka rymde fältet,
från visshet stod jag hopplöst skild,
och tviflets töcken slöto tältet
omkring det sannas solskensbild.
Jag ryktets helga krans såg virad
som pris omkring gemenes hår;
ack, allt för snabbt, för hetsigt firad,
förgick min sköna kärleksvår.
Allt mera stilla, mera öde
det blef på brant och dyster stig,
knappt hoppet spred ett mättadt flöde
af skimmer för att lysa mig.
Hvem var det väl af andars skara,
som kärleksfullt hos mig höll ut?
Hvem ger mig tröst i nöd och fara,
hvem följer mig till vägens slut?
Jo du, som alltid såren helar,
o vänskap, med din mjuka hand,
som alla lifvets bördor delar,
du, som jag tidigt vid mig band!
Och du, ledsagerska på vägen,
som själens oro stilla gör,
du verksamhet, som skapar trägen
och tålig, aldrig dock förstör;
som endast sandkorn — så duklagar —
till evighetens byggnad bär,
men stryker ut minuter, dagar
och år ifrån den skuld som är.
Tor Hedberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
