Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Möller, Artur: Nietzsche och det nittonde århundradet. Några utkast och påpekanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
ARTUR MÖLLER.
Välsignade kompromiss, du utan hvil-
ken lifvet vore så svårt att lefva, utan
hvilken vi hvarje dag skulle stå inför svåra
och smärtsamma afgöranden! Dagligen gör
du underverk, det som är styckadt och sönd-
rigt gör du helt! Du sammansätter knotor,
gångjärn och träben, tills de se ut som en
hel kropp!
Men aldrig gjorde du ett skönare un-
derverk, än när du med tillhjälp af »en
djupare symbolisk tolkning» limmade sam-
man Nietzsches tankar och »de moderna
idéerna»!
— De flesta af Friedrich Nietzsches
lärjungar, såväl de manliga som de kvinn-
liga, äro samtidigt goda demokrater och stå
fullt på höjden af sin tids åskådning. Några,
akta ej ens för rof att kalla sig socialister.
Under det att de med ena handen göra
stora gester till honnör för ett andligt fåvälde,
en utvald samling öfvermänskor höjda öfver
pöbeln och den nietzschianska skolans öf-
riga dogmer — demonstrera de med den
andra frihet, jämlikhet och broderskap och
arbeta med i den nivellerande samhällsut-
vecklingen. »Den djupare, den mera sym-
boliska förståelsen» af Zarathustra tillåter
dem att släppa hvarje fast punkt i hans lära
och hålla sig flytande på ett svammel af
yfverborenhet, obegripna ord och grumliga
sentenser.
Men om någon oförbehållsamt har sagt
sin mening om dagens företeelser, är det
just Friedrich Nietzsche. Har man blott
en gång läst »Antikrist»? »Wen hasse ich
unter dem Gesindel von Heute am besten?
Das Socialisten-Gesindel, die Tschandala-
Aposteln–––-etc. — Das Unrecht liegt
niemals in ungleichen Rechten^ es liegt
im Anspruch anf gleiche Rechte.» Detta
är aristokratien, den om sin rätt fullt öfver-
tygade socialaristokratien, i formel. Men det
gifves icke längre någon sådan aristokrati
i verkligheten. »Die Ordnung der Kasten,
die Rangordnung, formuliert nur das oberste
Gesetz des Lebens selbst––––––» Men det
finns icke mera någon naturlig högsta kast,
någon verklig Öfverklass. Den forna ras-
aristokratien är degenererad och har spelat
ut sin rol. Den har efterträdts af en börs-
aristokrati, som själf är framgången ur de
lägre klasserna och i djupet af sitt hjärta
med beklämning erkänner rättfärdigheten
af deras fordringar. Däri finner han hem-
ligheten af den demokratiska och socialis-
tiska rörelsens oafbrutna, om än långsamma
framgång, som ytterligare finner stöd i de
likhetsinstinkter, som kristendomen uppam-
mat. »Sinnelagets aristokrati har genom
lögnen om själarnas likhet blifvit försåtligt
undergräfd: ingen har längre mod till sär-
skilda rättigheter, till herreskapsrättigheter,
till en vördnadskänsla för sig och sina likar.
Vår politik är sjuk af denna brist på
mod! —»
Sådana utlåtelser skulle man kunna
framdraga nästan in infinitum ur Nietzsches
verk, men utrymmet tvingar mig till stark
begränsning. Med samma nästan fanatiska
förakt tar han afstånd från alla de sträf-
vanden, som tiden betraktar som sina bästa
och ädlaste: bildningens populariserande,
höjandet af folkets andliga nivå, kvinno-
saken, den allmänna freden, arbetarfrågan
etc. »Att hvar och en får läsa, förstör i
längden, icke blott läsandet utan äfven skrif-
van det.» (»Zarathustra») Minst af allt tror
han på mänsklighetens »framåtskridande»:
nutidens europé står djupt under renässan-
sens. »Der »Fortschritt» ist bloss eine mo-
derne Idée, das heisst eine falsche Idée.»
Som Peder Gast har uttryckt det: »die
Welt schreitet immer fort; das ist: herab.»
— En annan af Nietzsches lärjungar
har, synes det mig, om hans betydelse som
tänkare fällt det förlösande ordet, då han
säger, att Nietzsche tvingar oss att tänka
om alla våra tankar från början och un-
der ett nytt perspektiv. Alla de läror, i
hvilka samtiden uppfostrat oss, de sanningar,
hvilka förefalla oss barn af det nittonde
århundradet själfklara, sätter han på de an-
klagades bänk och dömer dem efter en ny
rätt. Där frågas det icke: hvad är »rätt-
vist», hvad är nyttigt och humant, hvad
hjälper så många mänskor som möjligt att
icke vara alltför olyckliga? Utan: är det
skönt, upplyftande, stärkande, förhöjer det
lifvet och gör det jublande, ger det värl-
den ett stilfullare och storslagnare utseende?
Som alla stora skalder älskade Nietz-
sche musik. Musikaliska problem syssel-
satte honom från barndomen. Han uppgaf
visserligen tanken på att själf komponera,
men han har likväl, gjort det i ett par
af sina »Lieder», hvilka nå den djupaste
melodiösa själfullhet, hvaraf de språkliga
uttrycksmedlen äro mäktiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
