Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Böök, Fredrik: Svensk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generation. Det är hemlandskapets eller hemmets
poesi som stundom ge hans verser en svag
och ren doft. Naturskildringarna äro ofta
af en ljus och lätt, akvarellartad luftighet
och finhet. De religiösa och fosterländska
kväden däremot, som afsluta det lilla häftet,
äro alltigenom slentrianmässiga; särskildt
misslyckas författaren med all önskvärd
grundlighet i de starkt af Rydberg
påverkade »tankedikterna», om man nu skall
hedra dem med detta oförtjänta namn.
*
Karl-Erik Forsslund förefaller i sina »Ar-
betare» genomgående ha gjort sig skyldig
till det felet att öfverskatta rimmets och
rytmens makt och betydelse. Han
utvecklar i lättflytande strofer och med ofta
fyndig rimflätning ett hvarken så särdeles
filosofiskt eller originelt program i flera
sociala, sanitära och moraliska frågor; men
detta blir icke alltid poesi, därför att det
är vers. Därmed är icke sagdt, att det ej
finnes en social dikt, utan blott att det
långt ifrån är versformen som ensam gör
underverket, äfven om den är så
schwungfull som Forsslunds. De flesta af dikterna
i »Arbetare» verka i sin åskådliga klarhet
så att säga rationalistiska; de tyckas ha
konstruerats fram efter schema och visst
icke ha sprungit fram ur en upprörd
inbillning. Det är som om det, trots allt
högröstadt patos, vore inspiration som
fattats. Men det är också ingen småsak
att låta inspirera sig till sång af alla
upptänkbara yrken, från naturforskarens till
plåtslagarens.
I flera af de mera rent lyriska dikterna
återfår Forslunds vers den välklang och det
mystiska stämningsdjup, som till största
delen fattas i de egentliga arbetardikterna.
Man undgår ej att i dessa senare spåra
Ossian-Nilssons inflytande; men det radikala
programmet utvecklas hos den yngre
skalden med oändligt mycket mera omedelbar
hänryckning och fantasistyrka än i
Forsslunds mera ur teoretiska motiv framgångna
diktning.
*
Ola Hanssons »Dikter pà vers och
prosa» sammanfatta inom samma pärm
dikter från vidt åtskilda perioder af sin
författares verksamhet. Den första afdelning-
en förskrifver sig från midten af 8o-talet.
Det är icke blott den största, utan också
den bästa delen som är af så pass
gammalt datum. Här möter oss en
naturskildring af utsökt finhet och ett
stämningsmåleri, som skyr det enkla och helt och
hållet fördjupar sig i de subtilaste
skiftningarna. Den skånska slättens
storartade och fint nyanserade färgspel, där
alla konturer höljas in och suddas ut, rullas
upp i landskapsskildringar och
sammansmältas med ett vekt och fint känslolifs
drömmar och stämningar. Åt
barndomshemmets och moderskärlekens blida makter
har knappast bringats vackrare och
diskretare offer än i sådana dikter som
»Hemsaknad» och »Hemsyn». — Prosadikterna
äro till största delen noveller i miniatyr,
situationer, minnen, som återgifvas med en
förfinad psykologis lugna
återframkallningskonst. I yttre afseende ofta obetydliga,
äro dessa miniatyrer så mycket mera rika
på inre lif och mättade af en i sällsynt
hög grad inåtseende blicks erfarenheter.
De båda senare afdelningarna äro
tillkomna på 90-talet under Ola Hanssons
vistelse i Tyskland. Inspirationen är icke
alltid så lefvande som förut — det finnes
i den sista afdelningen ett slags satiriska
och politiska poem, som man helst går
förbi — och den språkliga formen, som förut
med sina skånska provinsialismer var både
uttrycksfull och mjukt vacker, blir allt
mera okänslig och uppblandad med danska
och tyska ord och uttryck. Det är
konsekvent nog att lofsången till Bayern är
skrifven på tyska.
Men ännu möta oss sådana pärlor som
slummervisan i andra afdelningen och den
djupt vemodiga »Jag längtar till hafvet...»
Det är outsägligt rörande att läsa Ola
Hanssons kärleksdikt till den hembygd som
han älskat så högt:
Det klingar i natten
en sölffin sträng
från insjön, i kratten
och å rykande äng.
Inunder en måne
i fullaste ny
fram stiger Skåne
med dunge och by.
Han har lämnat sitt land och det språk,
hans kärleksdikt talar, är knappast längre
svenskt. Men så länge hans dikt bevarar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0348.html
