Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Mörner, Birger: I smugglarnas republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3^4
BIRGER MÖRNER.
deras höga vilja, att en del särskildt namn-
gifna personer måtte bosätta sig därstä-
des, odla jorden samt i öfrigt där göra allt
som syntes dem behagligt. Till belöning
härföre skulle de, som i dalen byggde
och bodde, äga att lefva i ostördt lugn
och äga rätt att med kejsarens samtycke
välja sig en försvarare att bevaka deras
rätt.
Och icke skulle de befinnas skyldiga
att i skatt erlägga mera än en fisk eller fiskar,
men skulle vara pliktiga att värdigt mot-
taga kejsarens sändebud ete. etc. Gifvet
och undertecknadt det lyckliga året sju-
hundra och åttiofyra efter vår Herres
födelse. Karl, kejsare, Ludvig, konung,
Mirone, grefve, Guido, grefve, Géralt,
grefve, Bosebi, biskop, etc. etc.
Det var sålunda Karl den store och
hans son Ludvig den fromme som un-
dertecknat det gamla pergamentet jag
nu höll i handen! »KAROLUS» stod
det präntadt som med stor barnastil —
Karolus med K. Vår egen Carolus XII
var således mera latinsk i sin stafning
än själfve Karl den store.
— Men är dokumentet verkligen äkta?
frågade jag till sist.
Doktorn betraktade mig med ett fint
småleende. — Unge man, sade han, det
finns en gammal regel, som franciskanerna
uppställt, att om man i ett klosterarkiv
finner ett dokument och intet bevis fin-
nes för att. det är förfalskadt, så är det
äkta och därmed basta.
Klokan tre smög jag mig bakvägen
till hotellet, likviderade min räkning och
tog farväl. Andorrakaravanen skulle
samlas vid stadsporten, och i värdshusets
förstuga väntade redan min mula, grant
utstyrd med röda tofsar och en hög
bomsadel, öfver hvilken lagts ett fårskinn
med ludden utåt. Snart upphunno vi
karavanen, som utom oss bestod af åtta
mulor och några åsnor, fem drifvare och
en tolfårig andorratös, som varit »till stån»
och hette Merced. Det bar af i gåsmarsch;
mulornas klockor pinglade, pojkarna hoj-
tade, och sist traskade unga Merced med
krokiga knän och knogarna framför sig
som en. chimpans.
Stigen — vägen kan man icke kalla
den — följer den skummande lilla Balira-
flodens vänstra strand. Denna flyter
djupt under oss, igenom en dalgång, som
i oändliga slingringar tränger sig fram
genom ofantliga höjder, hvilkas väggar
på ena sidan af vår väg springa nästan
lodrätt i höjden. Gång på gång förefaller
det som vore dalgången slut, bergen
synas hafva slutit sig samman framför
och bakom oss i en krets, men ännu
några steg, och en öppning i bergen
skymtar fram, en ny dalgång vidgar sig,
skönare kanske än den som nyss försvann.
Långsamt slingrar sig karavanen fram
utefter bergväggen, så långsamt, att man
utan svårighet hinner sittande i sadeln
plocka af de björnbär, hvilkas af svarta
klasar tyngda refvor hänga ned öfver våra
hufvuden.
Så börjar solen sjunka uppe på klipp-
afsatserna bakom de röda bergkammarna,
pinjernas paraplyer däruppe bli allt svar-
tare, popplarnas skuggor nere i flodbäd-
den allt längre, och långsamt smälta Py-
renéernas tre förhärskande färger, bergens
röda, himlens blåa och skogarnas gröna,
samman, och så kommer kvällsdunklet
plötsligt och intensivt.
Så stannar vårt tåg framför en bäck,
som från höger utan tillstymmelse till bro
stänger vår väg. Från ett hus uppe på
sluttningen komma tvenne spanska tull-
soldater och granska oss. Så gifva de
ett tecken att allt är i ordning, och vi
sätta oss i gång, vada öfver floden och
befinna oss i Andorra.
Vi äro nu 900 meter öfver hafvet, men
vägen går fortfarande uppför. Det var
länge sedan vi lämnade nedanför oss den
gräns, där vinet mognar, floran har blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
