Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Mörner, Birger: I smugglarnas republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER MÖRNER.
så, att de bägge herrarne blefvo mäkta
förgrymmade och sågo sig nödsakade
tilldela den lilla ostyringen aga och näpst.
Det var i nådens år 1881. Det hade kom-
mit fina herrar till Andorra, ombud för spel-
banken i Monte Carlo, som önskade här
grunda en filial och som lyckats värfva sig
röster i höga rådet. Biskopen, som fick reda
på historien, sade nej, den lilla republiken
skrek jo. Följden blef den, att biskopen
ordnade så, att en liten afdelning spanska
soldater besatte den södra ingången till
Andorra och en hand full franska den
norra. I tre månader varade belägringen.
Ingen slapp in, och ingen slapp ut. Andorra
måste vackert be om förlåtelse, och så
slutade det hela. »Una muy mala cosa»,
sade stadssekreteraren, som berättade
mig händelsen.
Tre dagar stannade jag i metropolen.
Det var så svårt att slita sig ifrån denna
härliga, af vilda berg kringslutna dal, i
hvars djup floden med sitt kyliga, klara
vatten forsade mellan gröna ängar och
smärta popplar, och från detta vänliga
folk, i hvars stugor jag redan efter tju-
gufyra timmar kunde gå in och ut som
en gammal bekant. Bland alla dessa
bergsbor var det i synnerhet en som
visade mig den mest oförställda sympati.
Det var en ungdom på knappast tjugu
år, en gosse, som följande år skulle blifva
präst. Han bar ännu sitt lockiga hår
utan tonsur, och här i sin hembygd hade
han aflagt sin skolas svarta dräkt. Han
var en drömmare, som ödet ännu aldrig
fört nedanom Pyrenéerna. Seminariet, där
han studerade, låg i Urgel. Det lyste en
sådan längtan »ud, ud över de höje Fjelde»
i hans melankoliska blick, då han lyss-
nade till hvad jag hade att berätta om
världen därute, och hans frågor kommo
med en blyg tvekan, som gjorde han
orätt i att innerst hysa ett så lefvande
intresse för den värld, som lefde sitt stora
underbara lif utanför hans hembygds
bergsväggar. Joaquin, som han hette,,
följde mig som en skugga. Då jag om
morgnarna vaknade, stod han utanför
min dörr, och hvar gång jag gick upp
på min kammare, följde han mig till dess
tröskel.
Härligt var det att efter vandringen
långs bergssluttningen midt i solskenet
taga ett bad i den kalla, skummande flo-
den. Joaquin satt på stranden och åsåg
med rädsla mitt företag.
— Man bör aldrig bada kallbad, var-
nade han.
— Badar ni då aldrig här, där vattnet
är så öfverdådigt?
— Aldrig. När vi någon gång båda,
ta vi varmbad i Escaldas. Men det
gör vi bara, när vi är sjuka.
Escaldas var närmsta lilla stad inom
Andorra, känd för sina varma källor.
— För några år sedan kom ett
engelskt turistsällskap hit, och dom bada-
de i floden, tillade han. Sedan dess har
nog ingen gjort det.
Kvällarna tillbragtes å värdshuset till-
sammans med dess båda stamkunder, som
redan första aftonen väckt mitt intresse,
samt de mulåsnedrifvare och kontraban-
dierer, som öfvernattade på fondan. Den
äldre af de båda männen har för alla
tider sin gifna plats i Andorras historia,
och hans verksamhet för den lilla staten
har blifvit epokgörande.
Senor Don Antonio Claramunt, som
han hette, är nämligen den som i Andorra
först kultiverade tobaken. För sex eller
åtta år sedan kom han hit från Cuba,
började plantera tobak och anlade en
liten blygsam cigarrfabrik. Det visade
sig, att klimatet i Andorra var sällsynt
gynnsamt för tobaken, men brist på kapita!
vållade en krasch. Andorranerna hade
emellertid fått sina ögon öppna för den
nya inkomstkällan. Alla förmögnare med-
borgare bildade ett bolag, som år för
år vuxit i betydelse, och nu, efter knappast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
