Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Mörner, Birger: I smugglarnas republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
BIRGER MÖRNER.
gyttrade små husen låg ett litet torg, hvars
ena sida flankerades af kyrkan, den andra
af rådhuset. På väggen utanför det senare
hängde ett halsjärn fästadt med en tung
kedja.
Af de gamla husen i staden torde
dock knappast något varit äldre än min
värds, Senor Ribas. Sedan år 1083 hade
det bebotts af hans förfäder. Där bodde
han nu med en åldrig syster, de sista
af ätten. Senor de Riba är republikens
ende adelsman och dess ende akademiskt
bildade medborgare. Såsom sådan var
han också en af de få andorraner, som
voro mäktiga det kastiljanska språket.
Riksspråket är, såsom antydts, katalanska;
hvad franska beträffar torde i hela lan-
det endast telegrafisten i hufvudstaden
för närvarande behärska detta språk.
Där löpte ett loft längs öfre våningen af
det trädgårdsomslutna huset, mot hvars
mur blomstrade stockrosor och luktärter.
Däruppe sutto tjänstflickorna och plocka-
de sönder ärtskocksblommor, hvilkas stån-
dare i Andorra användas i stället för löpe
vid ostberedning, och på gallret hängde en
bur med rapphöns. Rummens golf voro
sammanfogade af åldriga stockar, och i
det sotsvärtade köket innanför salen sutto
kring den öppna elden gårdens arbets-
folk, framåtlutade med händerna i knäet
och de röda toppmössorna neddragna i
nacken, väntandepå grönsakssoppan, som
i sin runda kittel hängde öfver elden
i en krok från taket. Elden lyste på deras
markerade ansikten, och kopparkärlen på
väggen glimmade.
Man hade för mig ordnat husets
paradrum, och förvisso var det år sedan
det sist tagits i anspråk. Ordino ligger
icke vid stråkvägen genom Andorra-
dalen utan i republikens västliga del,
hvarför mycket sällan någon främling kom-
mer hit. Innanför mitt rum låg kapellet,
helgedomen, där under nära tusen år
denna nu utdöende ätt, hvars gäst jag
var, i sorg och glädje nalkats madonnany
oberörda af lifvet på andra sidan bergen,
vare sig då det första korståget drog mot
söder eller Europas öden styrdes af en
Karl V, en Ludvig XIV eller en Napo-
leon. Ännu brann därinne framför guda-
modern med det röda, af pilar genom-
stungna hjärtat en silfverlampa, som
kanske en gång för århundraden sedan
hängdes upp därinne. Väggarna i mitt
rum voro hvitkalkade, och på muren
satt ett krucifix af trä. Sängen var
af ofantliga dimensioner och så högt bäd-
dad, att jag måste klättra upp på en stol
för att komma upp, och själfva Ander-
sens prinsessa skulle icke hafva kunnat
märka, om en kanonkula legat under den
understa madrassen. En ruta saknades
i fönstret; en väldig nattfjäril, stor som
en läderlapp, kom farandes in i rummet,
kretsade kring ljuset och tornade mot
väggarna, talgljuset på bordet långt ne-
danför mig flämtade, men utan att hala
mig ned på stolen kunde jag icke nå det
för att släcka.
Klockan fyra på morgonen bröto vi
upp, Juan, mulan och jag. Vårt värdfolk
var redan uppe för att säga farväl. Och
det var med rörelse jag tryckte deras-
hand till afsked, dessa gamla älskvärda
syskon, som lefde sitt stilla lif i Europas-
mest undangömda vrå.
Trots den tidiga morgontimmen, ringde
klockorna till mässa. Det var söndag, och
folket strömmade till kyrkan. Kvinnorna
buro alla en högst,
egendomlig kapu-
schong af svart klä-
de, som baktill sluta-
de i ett framåtböjdt
horn.
Vår afsikt var att
öfver bergen söka oss
fram till den mulåsne-
väg, som från Andor-
ra la Vella mot nord-
KVINNODRÄKT I ORDINO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
