Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
411
brist på personlig öfverlägsenhet och finess.
Exempelvis när han som musikern i »Labo-
remus», gripen af diktareyran, skall skildra,
hur han ändtligen funnit idén om Undinen
och hur han tänker sig tondikten, så påmin-
ner han snarare om en ingeniör, hvilken
gjort en lycklig uppfinning och prompt vill
demonstrera den, än om en verklig kompo-
sitör, hvilkens genialitet intet i pjäsen ger oss
rätt att betvifla. Hvar är rasmärket, frågar
man sig, hvar tecknen till det komplicerade
lidelselifvet, som ingen konstnär af någon
betydenhet kan sakna? Herr Christensen
lyckades tio gånger bättre som den landt-
lige Knut i Paa Storhove än som Løvborg
i Hedda Gabler. I Tante Ulrikke var
han icke illa, men man bör dock märka
hos honom den akademiskt bildade stats-
rådssonen och idealistsnobben, låt vara att
Heiberg tecknat honom som idiot för resten.
Om hr Christensen kunde förvärfva något
af hr Olav Hanssons bredd i förening med
hr Ludvig Berghs afslipning, skulle hans
framgång vara sannolik äfven i genigenren,
ty humör är det i honom.
Hr Eide spelade lika många roller och
visade resurser af ungefär samma slag som
hr Christensen, ehuru mycket längre fram-
vuxna och dessutom några till. Hans goda
omdöme, hans världsvana, hans konstnär-
liga ögonmått och uppfinningsförmåga har
man de största skäl att erkänna, och om
man icke tycker, att han genom sitt upp-
trädande som Sigurd fick oss att känna,
att han var en kung, en genom långliga
färder pröfvad man, utan på sin höjd yngre
broder till en kung, eller som Julianus, att
han var den sökande, ständigt växande per-
sonlighet, hvilken trots alla sina misstag
och dårskaper når en bra bit öfver sin
omgifning, så beror detta kanske därpå,
att hr Eide ännu saknar detta kvinnliga,
musikaliskt mjuka och formbara, som be-
höfs för att det manliga skall bli intagande
och lyckas fängsla oss. Eller också är det
något annat han saknar. Man utsäger det
utan obehag, ty Egil Eide är efter allt
att döma en i rörelse stadd begåfning och
har rätt till kritikerns uppriktighet.
Hvad hr Johan Fahlström beträffar
kunde det svårligen råda mer än en me-
ning om att han ju var den som med re-
gissören hr Björn Björnson delade äran af
debutföreställningens succés. Han visade
prof på en märkvärdig förenklingskonst,
Fot. Ny blin, Kristiania.
HERR FAHLSTRÖM SOM KUNG EYSTEIN I »SIGURD
JORSALFAR». NORSKA NATIONALTEATERNS
GÄSTSPEL Å KUNGL. TEATERN.
och hans kräsenhet i fråga om medlen
röjde, att han var medveten om den inne-
boende makten hos sin person och litade
mera på den än på äfven rätt väl pröf-
vade finter. Det fanns intet i hans spel
som distraherade. Hans prestation var så
färdig, att den icke tycktes peka ut mot
något kommande utvecklingsstadium, och
om också Eysteins hela karaktär genom
sin harmoni och sin lugna ädelhet under-
lättade åstadkommandet af något sceniskt
verkningsfullt och plastiskt, så innebar dock
den rollen å andra sidan ett säkert upp-
mätande af skådespelarens personliga di-
mensioner. Hr Fahlström visade sig hålla
de erforderliga måtten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
