Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Johanson, Klara: Från »Gösta Berling» till »Jerusalem»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN »GÖSTA BERLING» TILL »JERUSALEM».
5O7
enkla, i förbigående hänkastade ord gömma
en hel karakteristik af Fredrika Bremer,
den oförskräckta vandrerskan och sökerskan.
Häraf drar man naturligtvis inte den slut-
satsen, att Selma Lagerlöf skulle göra sig
som biografisk essayist.
Om än »Osynliga länkar» i flertalet af
sina olika beståndsdelar står på höjd med
föregångaren, når den i sin helhet icke upp
mot denna i verkan. Det var heller icke
att vänta af en hopförd samling berättelser
med långt skilda motiv, men därtill kom-
mer, att Selma Lagerlöf stundom har det
litet trångt i den snäfva novellformen. Hen-
nes syner äro så mångfaldiga, så rika och
så klart sedda i sina minsta drag, att hon
knappast vet, hur hon skall hinna visa oss
allt, om hon inte disponerar ett vidlyftigt
utrymme. Därför blir hvarje sida så yppig
och mättad med bilder, och dock kan man
gripas af en smått besviken aning om att
icke allt, som skulle varit med, fått plats.
Koncentration är en vacker dygd, men för
en diktare af denna typ har den sekundärt
värde. Icke sällan träffar hon emellertid
ämnen, där hon kan vinna den utan offer,
som i dessa naivt raklinjiga och gudomligt
trohjärtade legender, af hvilka hon vetat
forma små otadligt harmoniska konstverk.
Det är i hennes andra och flera år se-
nare samling, Drottningar i Kungahälla ^
man hufvudsakligen finner dessa? och de
bilda i viss mån spetsarna i boken, som
genomgående är stramare och säkrare än
den förra, utan att dock denna i sitt obe-
kymrade öfverdåd och sitt försökslustiga
humör behöfver känna sig klen vid jäm-
förelsen. Skomakaren består segerrikt en
täflan med alla drottningarna tillsammans,
icke ens Margareta Fredkulla undantagen,
hvars tragedi besitter ett ansenligt biintresse,
i det man har tillfälle att konfrontera den
här gifna versionen med en tidigare versi-
fierad och sålunda komma diktarinnans stil-
hemligheter på spåren. På ett par ställen skall
man hitta en kvarglömd versrytm i prosan.
De båda samlingarnas trettiotal berät-
telser jämte några andra, ännu spridda,
vore fullt tillräckliga som inträdeskort till
en reserverad plats på parnassen, men i
Selma Lagerlöfs alstring ha de nästan sjun-
kit i skymundan för de voluminösare och
bredare verken, hvilka man vant sig att
motse med otyglad förväntan och hälsa
som landsevenemançer.
I Antikrists mirakler har Selma La-
gerlöf säkert sträfvat att tillgodogöra sig
de vinkar hon erhållit angående sitt fladd-
riga kompositionssätt och velat antyda denna,
afsikt genom att sätta kategoribeteckningen
»roman» på omslaget. Gud ske lof, hon
icke lyckades i så hög grad, att det vållat
egentlig skada, och någon roman blef det ju
alls inte. Nere i södern på en klassisk ö hade
hon hittat ett nytt Värmland, fullt af kaval-
jerer och sköna damer och roliga original,,
med sägner och trolldom flygande i luften.
Just det rätta för henne. Där var hon hemma.
Hon blef en improvisatrice af den äkta
stilen och föredrog med sydländsk mimik,»
med stora, behagfulla gester och patetiska
tonfall, med många »o signore» och hög-
tidliga helgonåkallelser, fromma fabler och
skälmska intermezzi. Den röda tråden, som
skulle hålla ihop dem, var nog så vacker,,
om än tunn, men hvem bryr sig om trå-
den? Redan det är ett mirakel, att den
höll så pass som den gjorde. Var det nå-
gon som gjorde sig förhoppningar på att
få den sociala frågan löst af en siciliansk
improvisatrice, har han endast sig själf att
skylla. Hon vet ingenting om vara trass-
liga och nyktra samhällen, hon dväljes vid
den upphöjda galenskapens, det heliga lätt-
sinnets härdar. Hur var det med Etna-
järnvägen? »Blinde sångare voro aktiesam-
lare, och helgonbilden gaf koncessionen,
och den gamla bodfrun, donna Elisa, var
ingeniör» . . . Väl må förtäljerskan i tjusad
undran utbrista: »Hvilken järnväg detta
skulle bli, hvilken järnväg!»
Helena Nyblom har en gång, vill jag
minnas, i denna tidskrift yttrat hänförda-
ord om den förbluffande acklimatisering, som
i en handvändning af den svenskaste nord-
bo skapat en illusorisk sydländing och plöts-
ligt skänkt henne ett nytt fädernesland.
Hvad finns här af de reseminnen, de tu-
ristreminiscenser, den påbredda lokalfärg,
som slå emot en ur hvarje annan dikt med
främmande miljö? Detta kan inte vara ut-
arbetadt efter anteckningar af en resande,
som bott på hotell några månader och stu-
derat folklif mellan table-d’noterna — det
måste komma från en, som vuxit upp vid
Mongibellos fot, som i barnaåren lärt att
vända sig till de snälla helgonen och den
näpna lilla Jesusbambinon, som lekt kring
piazzans fontän och söfts af nattliga man-
dolinsångers kadenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
