Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Söderblom, Nathan: Zoroastrisk helgelse. Om de gamla religionernas renhetslagar, deras ursprung och mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZOROASTRISK HELGELSE.
517
Vi första, huru hela lifvet skulle kom-
ma att för elementens renhets skull om-
gärdas med rätt besvärliga regler. Ibland
tar dock den praktiska synpunkten ut
sin rätt. Det sunda bondförståndet seg-
rar öfver den teologiska spetsfundigheten
och konsekvensmakeriet. Det bästa ex-
emplet står att läsa i Vendidads femte
kapitel. »En man dör djupt nere i dalen,
en fågel flyger från bergets höjd ner i
dalens djup. Han äter af liket, så flyger
han upp på berget, sätter sig på ett träd
och orenar trädet. Nu kommer en man
gående uppför bergshöjden från dalen,
han kommer till trädet och vill ta det till
ved. Han hugger ner trädet, hugger
sönder det, klyfver det, han tänder på
elden, Ahura Mazda’s son. Hvilket straff
skall han ha? Ahura Mazda svarar: Inga
likbesmittelser, som förts af hunden, som
förts af fåglarna, som förts af vargen,
som förts af vinden, göra människan skyl-
dig till synd. Ty om så skulle ske,
skulle snart den kroppsliga världen, som
jag skapat, bli en enda brottsling till
följd af de otaliga varelser som dö på
jordens yta». Det är ju för väl. Men
fallet är också förtvifladt. Mera frihet
och större undantag finna vi till och med
i Indien, där Manus lag från renhets-
buden undantager »flickans mun och den
arbetandes hand», som alltid äro rena,
och »jord och luft och eld, som alltid
äro rena, äfven om de rört vid orena
ting», och där antydningar finnas om
att det, som behöfves till nyttig använd-
ning, ej drabbas af föreskrifterna. Längre
aflägsen är Vendidads stela observans
och krångliga renhetssystem, trots det
nämnda undantaget, från Moselagens hän-
syn till det verksamma lifvets kraf, då
det heter, t. ex. 3 Moseb. 11, 36, att källa
och brunn med rinnande vatten icke ore-
nas af as och att icke heller något slags
utsäde orenas.
Hvarifrån har persernas heliga lag,
Vendidad, fått sina underliga föreskrifter
om renhet och orenhet? Leta vi efter,
finna vi, att snart sagdt hvarje enskildt
renhetsbud återfinnes i någon form någon-
städes, ja flerstädes, hos andra ariska folk,
hos Israel, hos öfriga semiter samt långt
utom arisk och semitisk folkras på jor-
dens olika trakter. Känna vi ej igen
skrock om lik och hår och naglar från
folktron i vårt land? Till och med den
egendomliga likseden uppfanns ej af de
Zoroastiska ifrar na för elementens renhet,
den fanns i Medien förut, praktiserades
af hyrkanierna och kaspierna, är känd i
Tibet och i andra världsdelar än Asien,
helt enkelt en gammal nomadsed, som
tolkades enligt Mazdareligionens grund-
satser. Hvarför äro just några slags djur
rena, Mazdas verk, andra orena, Anra
Mainyu’s verk? Det är sant, att de
senare kunna, såsom Lehmann gör, sam-
manfattas såsom rofdjur, krypdjur och
kornätande djur. Men det stämmer ej till-
fullo. Vendidad har strängare än någon
annan renhetslag satt sin prägel, motsat-
sen mellan lif och död, Gud och djäfvul,
på buden. Om vi upprepa samma fråga
i Mose lag, blir svaret ännu krångligare.
Man har försökt att i båda fallen förklara
förbuden såsom den högre religionens, den
mosaiska religionens eller den zoroastriska
religionens motsats mot de lägre religi-
onsbruk, kult af andra gudar, de dödas
dyrkan o. s. v., som dessa högre reli-
gioner måste söka afskaffa. Men det är
icke möjligt i alla fall. Tvärtom finna
vi en slående öfverensstämmelse hos så-
väl Mose lag som Vendidad och Manus
lag och gamla babyloniska föreskrifter
och gammal grekisk och romersk helig
sed o. s. v. — med bruk och föreställ-
ningar om tillåtet och otillåtet hos vilda
folk ännu i vår tid.
De s. k. vildarna ha ännu i dag nå-
got, som plägar kallas tabu. Ordet är
polynesiskt. Men saken finns öfverallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
