Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter - Eurén, Teresia: Kondorens Sömn. Efter Leconte de Lisle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONDORENS SÖMN.
Efter LECONTE DE LISLE.
Där Kordillererna nå högst med kala spetsar,
högt öfver sjudhet kraters lavafyllda djup,
högt öfver töcknig nejd, där invid branta stup
kring molnomflutet bo den svarta örnen kretsar,
där — majestätiskt lugn, en jättelik kondor
i ljudlös ensamhet med sänkta vingar hvilar.
Från klippans höjd hans blick kring rymden dystert ilar,
och solens sista glimt hans kalla öga når.
Från Pampas’ öde vidd, från öster, väller natten
och sköljer sakta fram mot Chiles höga strand . . .
Hon sofver land och stad och kufvar vida vatten
och nalkas segerrikt mot fjärran himlarand.
Hon stiger långsamt upp från slättens gröna kullar,
från pass och klyftors djup hon mäter skyhög häll;
och floden hvirflar in bland snöbetäckta fjäll,
från topp till topp med makt den mörka vågen rullar.
Den stiger, stiger blott; och fågeln väntar stum,
en enslig vålnad lik, försänkt i dystra drömmar.
Och öfver snön ett sken likt blod kring honom strömmar,
tills plötsligt nattens våg har nått hans hvilorum.
Mot djupets bakgrund Södra korset härligt brinner,
ett fyrtorn, stjärneprydt, på rymdens vida kust.
Dess ljus därnedifrån kondorens öga hinner —
han sträcker senig hals och skriar hest af lust,
med väldigt vingeslag han tungt till flykt sig svingar
och sopar frusen snö från fjällets högsta topp.
Dit vinden icke når, han stiger ensam opp
och sofver stolt och lugn med ståtligt bredda vingar.
Teresia Eurén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
