Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Ruhe, Algot: Bundet spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BUNDET SPEL.
543
väcka till lif den stelnade naturen hos
det väsen, som var hans ena hälft.
Han lade sin hand, varm och kraftig
öfver hennes och samlade all sin önskan
att hon måtte ge honom tron igen
och lugnet i en suck, en bön, en lidelse-
full vädjan, uttryckt genom hennes blotta
namn.
Hon lyfte sina ögon och såg att han
var olycklig. Hennes förlamade blick
lösgjordes. Med hela sin vilja strålande
mot målet att förjaga dämonen, som
tagit henne i besittning, upprepade han
än en gång, i starkare, vissare ton, sin
besvärjelse:
— Mathilda!
Det var som hade han kallat på
henne och hon kommit. Hon torkade
sina ögon, som skimrade af tårar, och
talade utan harm med klagande röst:
— Det är bara därför att jag har
henne med från mitt förra hem, som du
inte tycker om Bengta! Så var det med
möblerna också. Hur fick jag inte kämpa
för att få sätta stolarna och min gamla
hylla i salongen! Du tycks liksom vara
rädd för mina minnen, mina koppar och
vaser och skedar och andra kuriosite-
ter...
Hon lutade sig så tätt in till honom,
att han fick lägga armarna kring hennes
axlar, och hon talade nära invid hans öra:
— Jag märker det på mig, hur du
liksom går och rycker i mina rottrådar
för att lösgöra mig från det förflutna.
Du vill omplantera mig i dig som i en
annan kruka, men det kan jag inte bära-,
då vissnar jag.
Om hon anade hvad hennes förflutna
var honom kärt! Hade inte det varit
hans skönaste tid, då hon var hans väns
och vännen var hans? Med hvilket god-
modigt hyckleri hade han inte matat
hennes stolthet genom att antyda en
svartsjuka, som han inte kände. Hur
väl han dolt sin längtan efter att få det
gamla, som försvann med vännen, kal-
ladt tillbaka. Och nu jämrade hon sig
själf!
— Å, har jag gått för långt, har
jag inte kunnat behärska mig! — och
han lät mycket bedröfvad. — Vi har ju
talat om det här förut — det gångna
hör ju med till dig. Minns du inte hur
jag uttryckte det?. . . Glömskans snö-
fall . . . hur det lägger sig som ett täcke
i hvitt öfver allt fult och sorgligt, hur
drifvorna stiger, tills gator och hus ligger
som en ny stad, med liklakan öfver allt
smått och dåligt, så blott spirorna på
tornen sticker upp i det blå . . . Det
gångna ligger i en evig vinter, det är
blott nuet som bär friska blommor, och
framtiden som lofvar frukt och nya skott.
Hon smålog litet förlägen.
— Då har det varit töväder i dag!
Han slog ifrån sig med händerna i
skämtsam ifver:
— Oblygt har det gamla vissna låtit
täckelset falla . . . Men nu strör vi puder
på igen!
Och de tryckte ansiktena mot hvar-
andra i full glädje.
Assessorn var stolt öfver sin seger.
När man kunde köpa lyckan så billigt,
hvarför då pruta? I grund och botten
tycks jag förstå mig lika bra på frun-
timmer som på män, — sade han till
sig själf. Och att detta är betydligt
mera inveckladt och farofullt än konsten
att hålla mannahjärtan varma, det är
tydligt, — fortsatte han i ett stigande
rus af själfbelåtenhet.
Efter att ha försvarat sig så mäster-
ligt, började han i öfvermod tänka på
att vinna ny mark.
Ute i regnet hade han, som det hände
ibland, mött Mathildas förre man, revi-
sionssekreteraren. Denne hade gått med
ända fram till dörren och där sagt adjö
och försvunnit i mörkret. Hvart gick
han hän — till sitt tomma hem — till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
