Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Eurén, Teresia, f. Eneroth: Parnassismens mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARNASSISMENS MÄSTARE.
557
kritik: »Ich schreibe nicht euch zu gefal-
len — Ihr sollt was lernen!» . . . Han
hade emellertid förmåga att leda och lära
utan att göra våld på lärjungens egendom-
liga begåfning, hvilken han tvärtom ofta
påvisade under uppmaning att ej förvanska
den. Af de unga skalder, hvilka samlades
vid Leconte de Lisles lördagsmottagningar,
blefvo också flera tidigt själfständiga lär-
jungar, som gingo sin egen väg. Men den
formela skolning de af honom fått förblef
dock hos alla omisskännlig. Hans under-
visning och inflytande gåfvo upphof till en
hel litteratur af »realistisk» poesi, hvars
utmärkande egenskaper äro den franska
klarheten och fasta kompositionen, vörd-
naden för grammatik och metrik, d. v. s.
den metrik, som påbörjats af Ronsard och
Plejaden, fullbordats af V. Hugo och revi-
derats af Leconte de Lisle med hänsyn
tagen till klassiska författare.
Särdeles intressant ur flere synpunkter
är hvad Sully Prudhomme1 har att säga
om Leconte de Lisle såsom lärare. »Det var
hos L. jag först fick klart för mig, hvad
felfri vers vill säga. Jag lärde i hans
skola, att rikedom och måttfullhet i för-
ening ernås helt enkelt genom korrekthet.
Det rätta ordet fick i mina ögon hela sitt
värde, och jag beslöt genast vinnlägga mig
om att från mina dikter bannlysa alla så-
dana sväfvande och allmänna uttryck, som
blott äro fyllnadsgods, och att godkänna
endast det verkligt träffande. För denna
lärdom har jag att tacka mästaren för de
unga skalder, hvilka kallade sig »Parnassiens»,
ett namn, som också jag burit och som
det skulle vara bra otacksamt af mig att nu
förneka. Den vikt, som parnassierna fäste
vid versens plastik, dess rent musikaliska
skönhet, oberoende af den idé eller känsla
den återgifver, kan fullt uppskattas endast
af skalderna; allmänheten intresserar sig
mindre därför. Det låg för öfrigt passion
och följaktligen äfven någon öfverdrift i
deras formkult. Denna öfverdrift har kan-
ske hindrat publiken från att uppmärk-
samma en annan egenskap hos skolan,
nämligen dess fasa för det vulgära, för
intetsägande uttryck. Parnassierna hafva,
när allt kommer omkring, ej gjort sig skyl-
diga till annat än att drifva till pedanteri
det, som varit de störste mästares omsorg
1 Testament poétique, sid. 22 och följ.
LECONTE DE LISLE.
— sträfvan efter ett skönt och uttrycksfullt
språk ».
Om emellertid den parnassiska skolans
formela omsorger till sist faktiskt blefvo
hufvudsak och skapade en odräglig kotteri-
jargon, så var detta ej ens öfvervägande
lärarens fel. Det vore skamlig orättvisa
att framställa honom som en jonglör med
rytmer och rim, därför att detta sistnämnda
genom honom kom särskildt till heders.
Tanketomhet kan ej förebrås Leconte de
Lisle, forskaren och grubblaren, som läst
allt, begrundat allt. Och om t. ex. arkai-
sering låg för hans röst och han begag-
nade sig häraf, så hade han ju ej därför
bedt andra göra sig löjliga genom att här-
ma honom. Visserligen har äfven han
åstadkommit sådana där stilleben, inför
hvilka fackmän stanna i beundran öfver
huru väl de äro gjorda men som för alla
andra äro tämligen intresselösa. Och en-
tonigt verka mången gång hans ståtligaste
dikter, entonigt just genom sin fulländning.
Normala människor stå i allmänhet ej ut
med mer än ett visst mått »felfria verser».
Populär blef Leconte de Lisle aldrig. Men
medlem af franska akademien blef han i
laga tid, vid 68 års ålder. Parisarna an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
