Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Molin, A. L.: Erik Gustaf Geijer och Anna Lisa Lilljebjörn. Ur Geijerska papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
A. L. MOLIN.
gissa hvad det betyder. Nå väl! Anna
Lisa har skänkt mig en lycka, som jag
aldrig nog kan förtjäna, och med sin fars
samtycke är hon nu min trolofvade, liksom
hon länge varit min älskade Anna Lisa.
— ’Hur rimmar sig detta med de tänke-
sätt och den försakelse, som du så nyss
bekände?’ skall du fråga. Jo, min goda
syster, tanken på den förestående skils-
mässan, denna skilsmässa som för evigt
skulle bestämma mitt öde i afseende på
henne, bragte mig att ännu för sista
gången öfverse de skäl, hvarpå min re-
signation hvilade. Jag kunde göra an-
språk på ett hjärta, jag känner det, det
renaste och bästa, som kan slå i ett
kvinnligt bröst. Jag älskar henne, jag
äger i världen utom min egen person
ingenting som jag kan kalla mitt —
men är blott hvad jag redan förvärfvat,
äro ej mina krafter, mina talanger också
en egendom, också ett kapital, som ge-
nom arbete och förtröstan kan med tiden
bli fruktbart? Skall ej kärleken öka
min förmåga, bestämma min verksamhet,
ty jag har den jag arbetar för? — Be-
slutet är vågsamt; men vore det ej feg-
het att ^enom en fullkomlig misströstan
till mig själf förslösa min lycka, förlora
en maka hvars like jag i min lefnad tro-
ligen aldrig kunde återfå? — Och Anna
Lisa! Jag skulle lämna henne ett rof
för sorger! Jag skulle återrinna henne
i en annans armar! Jag skulle anklaga
mig för att själf vara skulden därtill! —
synnerligt, men blef snart förklaradt. Inom en
kvarts timma kom min far åter, åtföljd af en
nära bekant och släktinge, Erik Gustaf Geijer. Då
min far träffat honom och yttrat sin förundran
öfver att han ej rest fram, hade han svarat:
’Jag ämnar ej resa fram, om farbror har något
emot att jag begär Anna Lisas hand’; och där-
på svarades: ’Kom, min kära Erik Gustaf, det
får helt och hållet bero på henne!’ —•»
Som af vår framställning synes, gick det
hvarken så hastigt eller så lustigt med Geijers
frieri.
Nej, jag reser åt Odenstad. * — Jag
kom dit kl. */2 4 om morgonen. — —
Redan förut hade jag underrättelse, att
Lilljebjörn var hemma, och det var
nödvändigt för min plan —; jag skref
till Lilljebjörn, att jag fanns i slutet af
alléen, önskade vara okänd för alla andra
på stället och bad om ett ögonblicks
enskildt samtal. Han kom. Jag väntade
honom med bäfvan — men framförde
* Man jämföre härmed Fru Geijers be-
rättelse :
»Då Erik Gustaf kom hem (nyss före den
utländska resan) till Ransäter på några dagar,
för att taga afsked, var hans lynne vemodigt
och nedstämdt. Han talade ofta med sin syster
om mig och min förestående förlofning med
Herlén och sin sorg öfver att nödgas kväfva
sin böjelse — bad henne sy in min hårlock i
ett litet svart konvolut som han bar på bröstet
och tycktes finna nödvändigheten af att resig-
nera. — Sista dagen han var hemma, medde-
lade han henne en idé, som flugit genom hans
hufvud under hans ensliga funderingar. ’Att
hon är förlorad för mig’, sade han, ’som ingen-
ting har att bjuda, det ser jag nog, men hon
är för god för Herlén; han är en bra och
förmögen karl, men rå och obildad. Då jag
själf ej kan få henne, så unnar jag henne ej
åt honom. Den ende vore min bäste vän
Ludvig Heijkenschöld. Jag vet att han nu
vistas i grannskapet af Odenstad; jagskall skrif-
va honom till och bedja honom att söka vinna
henne.’ — Denna tanke tycktes till en del lätta
hans hjärta. — — Det var en vacker och ljuflig
sommarnatt till den 29 juli 1809. Under tusende
tankar och svärmerier om sin framtid hann
han till den korsväg, som bar endera till Göte-
borg eller till Odenstad. — Håll! sade han till
skjutsbonden. — Sedan han en stund funderat
på sitt projekt och sitt bref till den käre Lud-
vig och därvid rannsakat sitt inre noggrant,
fann han till sin bestörtning, att det ej var
honom möjligt att skrifva detta bref, och att
han egentligen ej heller unnade honom hvad
han ämnade bjuda honom. — Han tog därpå
tömmarne,, gaf hästen flera rapp och styrde af
till höger i stället för åt vänster. — När han
rest hela natten och på morgonen kom till
alléen vid Odenstad, gick han ur åkdonet, och
på knä framför en sten skref han den omtalade
biljetten till min far.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
