Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Svensk berättarekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är just ingen nyhet, om man säger,
att Hjalmar Söderberg är kvick. Men man
måste säga det ändå, eftersom man
omöjligt kan läsa något af hans hand utan att
få en stark känsla af att hans kvickhet är
tillräckligt äkta och tillräckligt fin för att
icke löpa risk att bli öfverskattad.
»Främlingarna» är eljes icke någon
af de mest betydande bland hans icke
alltför talrika böcker. Det är en samling
noveller och skizzer af både äldre och
yngre datum, och de komma långtifrån
alla upp på samma nivå som hans
föregående samling »Historietter».
Naturligtvis finnas äfven i
»Främlingarna» samma goda egenskaper som i den
föregående: elegans och klarhet i formen,
osedvanlig skärpa i satiren, elak och
skoningslös men fullt behärskad kvickhet och,
liksom hos de flesta ironici, äfven de
hånfullaste, en varm känsla, som anser sig
behöfva många och täta höljen för att
skyddas för obehörigas banaliserande
blickar.
Emellertid finnes det också några af
novellerna, som knappast ha den
konstnärliga säkerhet och finess man väntar sig
af Söderberg och som nästan har blifvit
ett ordspråk bland hans recensenter.
Titelnovellen är icke blott trivial och intresselös
i förhållande till sitt omfång, den är också
rent af klumpig i kompositionen. Där sitta
man och hustru en hel kväll och
underhålla hvarandra med historierna om sina
pigor, i den genomskinliga afsikten att
roa läsaren! Nog hade författaren kunnat
förskona dem från den otacksamma
uppgiften att berätta hvarandra saker, som de
veta precis lika bra båda två, och i stället
införa en tredje person i berättelsen, som
kunnat mottaga deras förtroenden; i så fall
hade författaren sluppit att, som nu, ha
besvär med de ofta behändigt utförda
tourneringar, hvarigenom han försökt göra det
omöjliga sannolikt. Som novellen nu är,
gör den just inte något intryck, trots
slående och roliga detaljer. — I den lilla
berättelsen om »Kyrkoherdens kor» är
humorn inte af något högre slag, och om
där inte vore ett visst raljeri i stilen, skulle
man vara hågad att kalla den en lyckad
studie i Sigurds genre.
Så mycket bättre kommer Söderbergs
säregna spiritualitet, hans äggande och
lekfulla skämtlynne, fram i det dyrbara
kåseriet om »Det sjätte sinnet», liksom man
kan studera hans diskreta och
verkningsfulla berättarkonst från den bästa sidan i
»Det blå ankaret».
Den längsta berättelsen »Med strömmen»
röjer i ett afseende en svaghet, som finnes
på flere andra ställen i Söderbergs
produktion. Det är den brist som uppstår, när
författaren icke stått tillräckligt högt öfver
den typ han vill åskådliggöra, när han
tecknar en person med en viss tydlig
begränsning, utan att han förmår ge intryck af
att han själf har en friare och högre
horisont; den skildrade personens begränsning
får då en allmängiltighet, som verkar
tryckande. Icke så menadt, som om
författaren skulle mästra och kritisera de mänskor
han för fram för oss; äfven i den
objektivaste skildring kan denna befriande känsla
af författarens öfverlägsna personlighet
komma med genom en fin nyans i
berättelsens ton och genom själfva greppet vid
karaktärsanalysen. Men det är just detta
man saknar t. ex. vid teckningen af
Gabril Mortimer, hjälten i »Med strömmen».
Det är en indolent och i flera afseenden
ganska inferior person, denne Mortimer.
Det talas visserligen om hans andliga
arbete och själsutveckling såsom ung man,
men om man däraf och af öfriga
antydningar sluter sig till något fördelaktigt om
vidden och djupet af hans begåfning, så
misstar man sig. Det visar sig nämligen,
att hans intellektuela intressen äro så
ytliga, att de alldeles sina ut, när han efter
sitt giftermål får en del reela uppgifter
att ägna sig åt, och att den andliga
spännkraften i hans personlighet är så obetydlig,
att han icke kan bringa dessa uppgifter i
något som helst sammanhang med de
föreställningar han bildat sig om det
värdefulla i tillvaron. Han nedsjunker alltså
till att bli en kugg i maskineriet, en
mekaniskt handlande familjeförsörjare, ett
dödt och själlöst öga, som ingenting
återspeglar. Efter en svår sjukdom blir han
emellertid förändrad och grubblar åter igen
på tillvarons mening, men fortfarande utan
att kunna få denna mening på något sätt
uttryckt i sitt eget lif. Hans slutliga öde
blir sinnesförvirring och själfmord.
Detta är ju djupt tragiskt och mycket af
det är skildradt på ett gripande sätt. Men
därigenom att författaren icke står öfver
sitt ämne, därigenom att han framställer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
