Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Millès och hans Sten Sture. Af Nathan Söderblom. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM.
eller öfverkloka blickar riktade på sig.
För Uppsala var det en högtid och ett
studium, som borde tillerkännas hemorts-
rätt.
Det torde kunna konstateras ett psy-
kologiskt sammanhang mellan Milles’ Sten
Sture å ena sidan och impulserna och
företagsamheten, som man har att tacka
för den nämnda årsutställningens förläg-
gande i Uppsala, å andra sidan.
Beröringen med konstnärerna själfva,
som på sådant vis fått med Uppsala att
skaffa, har ju af många skäl inte
kunnat bli så grundlig eller omfattande.
Men ett och annat har i den vägen kom-
mit till stånd. Inte bara åsyn på afstånd
af en och annan arriverad och erkänd
storhet, utan ändå något mer.
Studentnationerna ha också, och det
är ett tidstecken till af samma slag, bör-
jat plocka reda på de konstnärsnamn,
som de kunna göra något anspråk på för
den gemensamma hembygdens skull, och
velat pryda sina medlemslistor med dem.
Stockholmarna räkna som sin förste
hedersledamot prins Eugen. Hans val
skedde ju dock icke för konstens skull.
På sista landskapet före jul beslöt Stock-
holms nation att kalla till hedersleda-
möter Richard Bergh och Ragnar Öst-
berg. Uppländingarna ha fått inskrifva
sin Bruno Liljefors, dalkarlarna sin An-
ders Zorn, värmländingarna sin Christian
Eriksson. Norrlands nation har till he-
dersledamot kallat Johan Tirén. Gott-
ländingarna invalde under sistförflutna
hösttermin Gustaf Hägg. Västgötarna
ha lagt beslag på Gustaf Lindgren, som
hjälpt dem till att förvandla nationshuset
till det trefligaste i Uppsala. Och hälsin-
garna ha på liknande vis betygat tack-
samhet till sin Agi Lindegren.
Man skulle nog kunna våga att sätta
Sten Sture-frågan i dess nya skede i nå-
got samband med allt sådant . . .
Hvad är det nu som gör, att »Gra-
nits» program-olydiga täflingsskiss slagit
oemotståndligt igenom?
Jag tilltror mig ej att svara någor-
lunda fullständigt på den frågan. En-
dast en sak vill jag nämna, huru vansk-
ligt det än kan vara att söka kasta en
blick in i den verkstad, där konstverket
först blifvit till.
Jag menar, att man icke kan förstå
och uppskatta Milles’ Sten Sture-grupp
utan att ha den på en gång betryggande
och betagande känslan af att stå fram-
för alstret af en verklig, enhetlig ingif-
velse. Konstnären har fått se bilden,
han har icke mödosamt sammansatt den.
Har han sett en syn af ursprunglig,
lefvande friskhet och kraft, så utesluter
detta naturligtvis ej, att det skett efter
ifriga preparationer och studier, efter an-
strängd, koncentrerad uppmärksamhet
och försök, arbete.
Alla sakkunniga, alla erfarna veta äf-
ven från andra områden, kanske områ-
den af mer ingripande lifserfarenhet och
betydelsefullare ingifvelse, att berätta om
ingifvelsens, den inre andliga gåfvans, be-
tingelser, som äro nödvändiga, men ack,
icke tillräckliga. Ingenting ges ju åt den
som bara väntar, som ingenting har.
Men de veta lika klart, att det väsent-
liga, det som gör susen, icke kan tagas
af någon ansträngning.
Själfva uppgiftens art var här sådan,
att det inte räckte med något aldrig så
själfullt eller stämningsfylldt återgifvande
af det ögat kan se och studera. Ur
gammal historia och ur en människoge-
stalt, på hvilken porträttkonst har föga
eller ingen användning och hvilken ej
erbjuder åt konstnären en skarp histo-
risk situation, skulle något verkligt och
lefvande träda fram. Uppgiften tillhörde,
så allvarligt fattad, ett svårarbetadt slag.
Men man har inför Milles’ Sten Sture
intrycket af något som helt och färdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
