Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Millès och hans Sten Sture. Af Nathan Söderblom. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NATHAN SÖDERBLOM.
hemma, såväl som den andra, som ännu
är outställd, och vidare Sturegruppen,
bysterna och Plesiosaurerna.»
Till Milles’ berättelse lägger jag med
hans eget uttryckliga medgifvande ännu
två kapitel.
Det ena började tidigt i konstnärens
historia och är öfverskrifvet Ruth Milles.
Dess senare del har genom sjukdom varit
full af bekymmer. Men ändå längre fram
handlar detta kapitel om vackra konst-
närliga segrar, vunna genom idérikedom
och formsäkerhet. En sådan tanke att
berätta sagor i lera och brons! En så-
dan hög och modig jungfrulighet i flick-
gestalten, som står på kullen i blåsten!
Ruth Milles kom till Paris vidpass
ett år efter brodern. Där hade hon att
genomgå samma svårigheter som han.
»Först flera år efteråt kunde hon egent-
ligen tänka på att göra det hon önska-
de, de små förtjusande statyetterna af
bondtöser och gummor från Normandie
och Bretagne. Hennes små arbeten äro
nu ute hos förläggare i Paris. Hennes
förnämsta verk äro »Bukettlisa», en tös
som skall gratulera någon med en bukett
och inte vill, och »Fiskarhustrun», som
djärf står på en klippa och ser ut öfver
hafvet, vinden slår i hennes kläder, det
hviner om henne. Ruth Milles är nu
inbjuden att exponera i Secession i Wien.»
Det andra kapitlet handlar om en i
sitt hemland redan skattad målarinna,
Olga Granner. Sin första porträttbeställ-
ning hade hon vid 14 års ålder. Den
inbragte henne hela trettio gulden, det
blef en berusning af lycka. Stoppkor-
gen, som hon haft till låns af sin mor
för att lägga penslar och färger i, utbyt-
tes mot en målarlåda af valnöt, och det
vardt godt om färg. Sedan gingo några
år med smärre arbeten, mest barnpor-
trätt från aristokratiska familjer i fäder-
nestaden Graz och omnejd. I München
fick hon längre fram tillfälle till ordent-
liga studier och gjorde efter hemkomsten
därifrån det ena stora porträttet efter
det andra. Så gick vägen år 1900 till
Paris. Där råkade hon Milles. Tidigt
i vår är det deras mening att bilda ett
eget hem.
Jag ser knappast Milles i tankarna
utan att han står midt emellan de tvän-
ne unga kvinnorna. I dessa rader, som
herr redaktören önskat, änskönt de ej
kunna bli annat än en lekmans anspråks-
lösa funderingar, skulle hela trion vara
med.
Hvar skulle det nya tillämnade mo-
numentet få sin plats?
Man mätte, synade, ritade och beräk-
nade. Milles’ snara och rätt ihållande
förkärlek för slottsbacken i Uppsala kunde
jag aldrig rätt sentera. Platsen syntes
mig gifven. Den var, tyckte jag, den
af gammalt afsedda, Riddartorget, en af
de stilfullaste stadsplatser som finnas i
Uppsala och i Sverige. Men där skulle
bli så trångt, invändes det. Kolossen
midt i trekanten skulle skymma och skym-
mas. Man skulle ingenstans få riktigt
syn på den i hela dess imponerande fria
majestät. Domkyrkan skulle i sin ord-
ning ta skada. Invändningarna togo al-
drig riktigt på mig af den enkla anled-
ningen, att jag fann placeringsfrågan af
underordnad vikt, bara man ofta kunde
få se konstverket framför sina ögon.
Ett starkt konstverk, tyckte jag, ta-
lar för sig själft. Det reder sig själft.
Man kunde tycka synd vara att belamra
den vackra, ej värst rymliga platsen.
Men vore det ändå ej så farligt.
Den 27 mars 1903 fick jag i Stock-
holm af Milles veta den stora nyheten,
att möjligheten för den djärfva planens
förverkligande ryckt ett jättesteg framåt
genom ett storartadt bidrag af en Upp-
salastudent — eller rättare af en som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
