Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Millès och hans Sten Sture. Af Nathan Söderblom. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
NATHAN SÖDERBLOM.
som bli allt flere, men ändå inte för allt
folket, inte för hvardagarna?
Skulle inte konsten också vara dag-
ligt bröd? Är det nog att den tjänar
till högtidskost någon sällsynt gång?
Det är Uppsala studentkår som reser sto-
den. Men dess andliga egendom blir
konstverket genom att det tillägnas.
Och hur sker det, om ej genom flitigt be-
skådande? Ögat behöfver fostras. Och det
hör lyckligtvis till det äkta konstverkets
kännetecken, att det, liksom all god verk-
lighet i denna värld, vinner på närmare
bekantskap. Förtrogenheten uppenbarar
för det sökande sinnet mer af dess lif.
Är konstverket ett verk af ingifvelse och
af herravälde öfver uttryckets medel i
förening, reser det ej en vágg ens för den
nogräknade och ömtåliga inbillningskraf-
ten utan befriar henne och förhjälper
henne till allt djupare blickar och större
syner.
Därför skulle jag önska ett sådant
konstverk, när det en gång gifves oss
här i Uppsala, midt i stråkvägen, där
arbetarna af skilda slag gå till sina värf
och där barnen vandra till sin skola.
Ha vi råd att låta det minnesmärke,
som studentgenerationer åsyftat och som
nu, därpå kan jag intet ögonblick tvifla,
har födts till världen och begär med
den äktes rätt burskap och huld, ha vi
råd att låta det föra en tillvaro i förnäm
afskildhet?
Ha vi öfverhufvud råd att från de
mångas och de många tillfällenas blickar
aflägsna något, som kan i sin mån under-
hjälpa lifvet genom att göra sinnet fri-
are och gladare och öppna blicken ?
Ha vi råd? Jag frågade mig äfven:
är det inte synd om konstverket själft?
Kommer det inte att stå och frysa
i ensamheten högt därute på den blå-
siga Uppsalaslätten? Det är sant, det
är inte lä och skygd det behöfver, utan
konstverket begär människoblickar att
värmas af. Det blir själft stoltare och
färdigare och vackrare, ju mer det ses.
Ack, det lefver ju endast i våra blickar
och erinringsbilder. Det behöfver blic-
karna för sitt lif.
Det underbaraste och underligaste af
alla konstverk, naturen själf, är ju död
och intetsägande så länge den saknar
ett medvetande att spegla sig i. Då
börjar den att lefva och tala, så att släk-
tets många årtusenden ej räckt till att
tolka dess tal. Är naturen själf stelnad
ande, kristalliserad ande, lika visst som
i konstverket stoffet är, alltefter verkets
grad af fullkomlighet, i lägre eller högre
mått fylldt och lyftadt af ande ur sin
naturliga tröghet? Visst är att båda ropa
på ett öga som kan se, än mer, på ett
medvetande som kan fatta. Konstnären
som talar, som i konstverket sagt mer
och sagt det rikare än ord kunna säga,
är väl ej nöjd med att tilläfventyrs ha
talat ut till egen inre befrielse, hugnad,
klarhet. Han begär någon att tala till.
Är icke hvarje stund konstverket ej upp-
tages i åsyn eller erinran en bortkastad
stund i dess tillvaro?
Allt detta stod själfklart för mig.
Men så förstockad var jag ej, att jag
ej insåg hur svårt det var att finna en
bra plats i Uppsala, och erkannerligen
hur belamradt Riddartorget skulle bli.
Därtill må fogas, att jag från början haft
en klar och liflig känsla af att det finns
undantag, som bekräfta regeln. Rum och
erkännande måste lämnas åt det utomor-
dentliga, åt det som strider mot regeln,
när det kommer med anspråk som duga.
Milles’ Sten Sture-grupp, hur mäktigt
den än talade för sig själf, var för
mången en svår och oroande fråga, tills i
ett slag svaret kom: därute, behärskande
-slätten i hela dess vidd skall det stå.
Hvem kan känna sig manad att söka
hejda hundraden af ungdomliga viljor
och spända armar, som taga den mas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
