Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Millès och hans Sten Sture. Af Nathan Söderblom. Med 10 bilder - Grafsång. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6
NATHAN SÖDERBLOM.
gång fått ett varaktigt intryck på nära
håll af gruppen på det uppmurade posta-
mentet, skall den från Uppsala framträda
med mäktig helverkan.
Kanske skall monumentet draga upp-
märksamheten mer än hittills till Upp-
salaslättens egendomliga, storslagna skön-
het, på samma gång som den värdigt
riktar Gamla Uppsala-komplexens säreg-
na, stämningsfyllda silhuett. Uppsalaslät-
ten tyckes nu verkligen vara i färd med
att få sina egna målare, som den ärligen
förtjänar. För Milles är den hembygdens
torfva. Hans barndomshem låg i Lägga
församling bortom skogskransen vid Dan-
marks kyrka.
Men med landskapets allvarliga en-
formighet och med dess arkitektoniska
prydnader, från Gamla Uppsala domkyrko-
fragment till Vasaslottet på Uppsalahöj-
den, förenar sig ett äldre minnes helgd,
minnet af det största religiösa och po-
litiska centrum, som fanns i forntidens
Norden. Frågan är om någon forn ger-
mansk knutpunkt för kult och sam-
fundslif under en tidsperiod öfvergick
Gamla Uppsala i betydelse och omfatt-
ning. Det är den gifna platsen för ett
Uppsala-monument af den djupa historiska
innebörd som Sten Sture-stoden ger rum
åt. På hvar sin sida om de tre högarna
resa sig kyrkans fasta gråstensmurar och
hyllningen i granit och brons af den fria,
friska folkkraft, hvaraf Sverige af dug-
lige byggmästare, bland dem Sten Sture
ej att förglömma, byggts upp.
Den Sten Sture-bilden skulle väl äfven
kunna ha något af vikt att säga, när det
gäller nya tiders nya uppgifter.
GRAFSÅNG.
Af BO BERG/AAN,
Lif, hvarför tändes du?
Själ, hvarför sändes du
djupt i det djupa och kläddes i kött?
Kval är vårt vissa.
Trött på att gissa
din egen gåta, slocknar du trött.
Floderna rinna till
hafvet och svinna till
dimma och dunkel i hafvets doft.
Hvirflande öden
sjunka i döden
som bladen i mullen, stoft till stoft.
Röda och sjungande
blodvågor, gungande
nyss för ett ord, bli en stelnad ström.
Älskade händer
lossna ur händer,
famntag faila, så fall och förglöm!
Lifvet har gäckat dig,
bränt dig och fläckat dig,
nu är det slängdt som ett utbrändt bloss.
Du är ej längre
du — och i trängre
ringar slår mörkret snaran om oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
