Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Axel Karlfeldt. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BO BERGMAN.
en hvila. Men det finnes dock glädje i själfva
sökandet, i hetsropen och drömmarna* det
är bara det, att den glädjen icke trallar.
Glädjen har flera språk.
En dikt behöfver icke vara sjuk, därför
att den suckar och tviflar och slår omkring
sig med skarpvapen. Harmonien är icke
alltid hälsa. Och om den också är angripen,
dikten nämligen, så är det ingen sjukdom
till döds. Ty den sjukdomen sjunger icke.
Hvad jag vill säga är endast detta, att
man bör vara försiktig, innan man utfärdar
sjukbetyg åt allt som icke har röda kin-
der och spelar handklaver och tycker att
»Kom, sköna flicka, valsa med mig» är
världens vackraste melodi. Något dylikt torde
dock kunna tillvitas den allmänna meningen
i landet’ den har en starkt prononcerad
förkärlek för det enkla, osammansatta, en-
färgade i motsats till alla slags legeringar,
på hvilka gärna klistras etiketten af sjukdom
och onatur. Men dessa legeringar äro den
moderna kulturens nödvändiga produkt. De
sammansatta naturerna äro de som starkast
känt alla de stridiga vindkasten i en andlig
brytningsålder som vår. De äro därför
icke sjuka.
Helheten är alltid svår att vinna och
svårare nu än någonsin — om den icke
skall vinnas allt för billigt I många fall
är den en gåfva af goda gudar. Detta gäller
i lifvet som i dikten. Men vår nuvarande
diktning — där optimisterna, man må säga
hvad man vill, äro minst lika talrikt represen-
terade som pessimisterna, om de inte ha
öfvertaget — har inte alltid betalat så dyra
pengar för hvad den skyltar med af» lifs-
glädje» och »lifstro». Den har tvärtom ofta
köpt dem ganska billigt — som aflagda
kläder ur våra föräldrars och farföräldrars gar-
derob (hvilka i sin tur kanske användt samma
åtkomstsätt, tills man når upp till guldåldern,
som aldrig existerat!). Säkert är att våra nu
lefvande och diktande hej-och-hopp-entusi-
aster mer än en gång verka kostymerade.
Kostymen är då gärna en landtlig. Man klär
sig i blaggarn och skinnbyxor, när man vill
prisa lifvet. Lyriken blir en träskodans på
fabriceradt bondmål, och om man inte kan
få det till fröjdepoesi på annat sätt, så skrif-
ver man »sulle» i stället för »skulle» och
»hjärta» i stället för »hjärta». Knepet är
gouteradt, men borde vid det här laget
vara genomskådadt.
Hur mycket lyckligare känner man sig
inte då, när man midt upp i allt oäkta och
godtköps träffar någon af de afundsvärda,
som vunnit hvilan i sig själfva af sig själfva,
ur sin egen natur, och som därför kunna
dela med sig, läka och lyckliggöra. Någon
af dem som lyckats samla sig till en hel-
het utan att stympa sig, som fått fast mark
under fötterna i allt det böljande och bru-
sande i tidsfloden.
En af dessa afundsvärda är Erik Axel
Karlfeldt.
Fast mark, granitrygg — det är just
hvad som står kvar som totalitetsintryck af
Karlfeldts produktion. Mannen är icke för
intet bördig från det gamla järnbärarlandet.
Det är i hans andliga struktur något af
samma malmåder, samma repellerande kraft
som han gifvit uttryck åt i visan om den
envise dalkarlen: »Fördärfves jag platt, om
jag viker en tum!» Han har lika litet som
hvilken annan människa som helst med nå-
got värde i gått osårad genom tillvaron,
men han hvarken blygs för eller koketterar
med ärren och skråmorna. De sitta där de
sitta, det är alltsammans. Hans löskerkarl
gör upp sitt lifsöfverslag med en rättfram-
het och en oförbätterlig lust att gå vidare
i räkningen.
Hur var ditt lif? — Det var storm och nöd
och kamp i en enda vefva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens refva.
Jag är så glad att jag fått lefva.
Denna friskhet i sinnet, som tar ödet
som det kommer och ständigt har tacksam-
heten färdig att möta det med, är den Karl-
feldtska diktens hemliga värmekälla. Den
sprutar sällan lågor, men den gör allting
växbart omkring sig och får själfva karg-
heten att blomma. I sin tillbakahållna lidelse
är denna lifssyn sprungen ur en naturell
med mera seg tro än yr betagenhet i sig,,
en helt och hållet uppsvensk naturell, kärf
med känslighet på botten, trög och hetsig
och spännkraftig. Skalden är en glädjebring-
are, en lifsnjutare, men utan stora gester och
stora löften. Det kan vara intressant att
jämföra honom med en annan man, som bör-
jade sin vittra bana med att höja glädjens röda
flaggduk och predika om rätten att icke
bara stå och se på utan också hugga för
sig af lifvet — jag menar Verner v. Hei-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
