Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Axel Karlfeldt. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK AXEL KARLFELDT.
55
Erik Axel Karlfeldt är väl i detta nu —
sedan Fröding förstummats, och om jag
med tanke på mänsklighetens bättre hälft
undantar ett par djärfva mustascher med
ett mindre djärft ingenium till — den af
våra lefvande och verkande skalder, som
står allmänhetens hjärta närmast. I ett land
som vårt, där versen för det mesta är bok-
lådsdiskens skådebröd, ha hans böcker
redan gått ut i flera upplagor, och, hvad
bättre är, han har ingen anledning att va-
ra orolig för det. Han förtjänar det mer
än väl. Det är naturligtvis de rena mun-
trationssakerna, parafraserna öfver visan
tryckt i år — odet till snickaren Krylbom,
Den sköne Rosenblom, Selinda och Lean-
der m. m. dylikt — som banat vägen till
populariteten, till alla öron med bomull i,
och därom är ingenting att säga, så snart
det finns annat och mer bakom. Fröding
har ju fått gå samma väg, och berörings-
punkter funnos nog från början mellan
de bägge skalderna i mer än ett hänse-
ende.
Att Karlfeldt drar det kortaste strået
gent emot en tusenkonstnär som denne
är mindre att undra på, men vackert talar
det om halten af hans begåfning, att han
så snart blef man för sig och att han med
tiden vunnit i fördjupning på det område
som står honom till buds. Tekniskt synes
han fullärd. Han är en af vår dikts mäs-
tare, och det säger icke litet, när talet är
om modern svensk lyrik. Hans rytmer
och rimfynd äro märkliga, och han har
riktat poetmodersmålet med flera ord af
gammalsvenskt och delvis provinsiellt ur-
sprung. När han någon gång försöker sig
i historisk pastichstil, kan han åstadkomma
så förträffliga saker som Tuna ting och
Dalkarlarnes bref till Gustaf Vasa.
Man jämföre hvad åtskilliga andra skalder
— Edvard Fredin exempelvis, i Vär Da-
niel — förmått i den vägen, och man skall
se hur högt Karlfeldt når. Det blir till en
verklig pust af gammalanda, ett stycke tids-
och folkpsykologi, icke bara en kostym.
Hans konst har blåst lif i det döda.
Den diktargestalt, som är inknäppt i
Fridolins lifrock, når icke till spetsarna. Vi
äga djupare och vidare naturer, högre flam-
mande och mera sällsamt byggda. Hans
gränser äro tydliga, och om också litterära
profeter gång på gång få dela andra pro-
feters öde: att bli slagna på fingrarna,
så kan man väl utan allt för stor risk på-
stå öm Karlfeldt, att det mesta af det om-
råde han kommer att besitta äger han redan.
Han är ingen andlig eröfrare. Men han
är en stor konstnär, en kraftfull, varm och
ärlig diktare, en solidt grundad personlig-
het, icke utan stridiga element men med
elementen så lyckligt afvägda att de hålla
hvarandra i schack, het och trög, litet tung
i vändningarna, sval också, utan att bli kall,
manligt kärf och manligt vek, oskadad till
sin själ — i det hela en sammanfogning
af de egenskaper, som bruka göras till
nationella och döpas med det något sväf-
vande adjektivet: kärnsvenska.
Han är rotfast i sitt hemlands mark. Vi
ha ju haft och ha ännu diktare, som om-
planterats eller skulle kunna tänkas omplan-
terade på främmande botten utan allt för
stor svårighet, och för hur många har icke
blomningen börjat riktigt och nya skott
skjutit upp först under sydligare luftstreck.
Det är svårt att tänka sig något sådant
om Karlfeldt, svårt att tänka sig honom
inspirerad af »myrtnar i Hellas». Hans lager
är hans barndoms älsklingsblomma, ljungen,
och den blommar vackrast i våra skrefvor.
Det är med skogarna han hör ihop och
bergen de blå, med hammarslagen i Avesta
och höstdånet af Dalälfven vid Brunnbäcks
färja. Här är han hemma, och här har hans
dikting hvad den behöfver. Jord af jorden
i Sveriges hjärta är han, det är väl därför
landet har tyckt sig känna igen något af
sina pulsslag i hans sång — och till detta
kan man nu lyckönska dem lika mycket
bägge två, landet som skalden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
