Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
CARL G.
gäller ett läkekonstens eller ett religionens
tvifvelaktiga universalläkemedel. »På om-
vändelsen under galgen tror jag icke», sade
biskop Tegnér med full rätt, och ändå,
hvem kan ha hjärta att småle åt en för-
tviflan, som sträcker armarna äfven åt det
allra svagaste hopp? Fröken Astrid Torseli
representerade kvinnligheten i stycket med
vanlig älsklighet och intensitet, ehuru det
nationella draget kunde ha varit mera un-
derstruket.
Hvad uppsättningen beträffar hade man
önskat se någon af de karaktäristiska nord-
italienska klockstaplarna i ljusrödt tegel af-
teckna sig mot den lombardiska slättens
grönska och alpkedjan blåna i fjärran.
Med verkligt nöje hörde man, att Beau-
marchais’ Figaros bröllop skulle spelas.
Det är nu 120 år sedan pjäsen under våld-
samt jubel uppfördes på Thêatre Francais,
och den förefaller ännu, trots den olika
tidsandan, märkvärdigt frisk. Stor diplo-
matisk skicklighet användes för att få Lud-
vig XVI:s tillstånd att på själfva hofvet
framföra den öfvermodiga driften med för-
nämiteten. Detta skedde på den ryktbara
föreställningen på Gennevilliers i september
1783 och trots att Ludvig XVI förklarat
pjäsen för »détestable et injouable». År 1784
spelade hofvet själft »Barberaren i Sevilla»,
där grefven af Artois (Karl X) var Figaro
och Marie Antoinette Rosina, som blef
grefvinna Almaviva. Beaumarchais spelades
förmodligen vid detta tillfälle mera stiltro-
get än nu på Svenska teatern, ty det kan
ej nekas att utförandet här ej var fullt vär-
digt en rangscen. Herr Fröberg, sympa-
tisk och fin som alltid, saknade dock den
ledighet och isynnerhet den auktoritet i
uppträdande och snedsprång, som en grefve
Almaviva måste äga. Hans grefvinna Ro-
sina Almaviva — spelad af den vackra
fröken Olga Andersson — var ej, förmodar
jag åtminstone, så aristokratisk som Rosina
Almaviva—Habsburg, och det kan man
kanske ej begära, men mera sensuell melan-
koli, mera aristokratisk trånad och en högre
temperatur på de ömma suckarna har man
allt rätt att fordra. Gracioson och gracio-
san Figaro och Susanna, hvilka här i pjä-
sen triumfera öfver sitt herrskap i stället
för att, som i de gamla spanska och fran-
ska pjäserna, kurtisera och intrigera i an-
dra plan, visande att det äfven fanns nå-
gon sorts kärlek hos vanbördigt pack, spe-
lades ganska måttligt af herr Personne och
fröken Amanda Jansson. Man saknade hos
den begåfvade och ovanligt litterärt bildade
skådespelaren, trots all verve, den ilska,
som skulle jäsa hos betjäntslyngeln, och
skådespelerskans iskalla, enformiga röst
kunde ej alls tolka Susannas än eggande,
än afvisande förälskade kvittrande. Che-
rubin, fröken Kumlin, hade ett och annat
förtjänstfullt i sin framställning. Traditio-
nen tyckes fordra att rollen utföres af en
dam, ett minus i nöjet blir det i alla fall.
Och här kommer dessutom en hufvudan-
märkning. Cherubin skall lefva i ett rus
af sällhet, man skall äfven i dramat känna
det som Mozart i operan ger en sådan
relief åt i melodien »Jag ej vet hvad det
är som mig plågar», d. v. s. en sorts naiv
sinnlighet. Och hur torr och oförstående,
nästan litet moraliskt pedantisk förefaller
ej omgifningen mot denne lille erotiske fri-
bytare. Man tror knappast, att fröken An-
dersson och fröken Jansson äro »väsen som
lyda ömma begär». De skola visserligen
inpränta litet dygd hos honom, men detta
skall ske på narri med genomskinligt ko-
ketteri och förledande förtrolighet. Och
den lilla dumma Fanchette, klädd så illa
som om hon uppträdde i en opera och
lika löjligt bondpanoptikonstutstyrd som sina
fnoskigt verkande lekkamrater, skulle hon
ej ha visat en yster förtjusning öfver
den vackre pagens förtroligheter? När
skall man få det nöjet att se bond-
folk, särskild sydeuropeiskt dylikt, någor-
lunda hyggligt utstyrdt? Begripa ej veder-
börande — det är nästan lika galet öfver-
allt —, att spanska bondflickor ej få på-
minna om enklare svensk kostymbal? Bi-
rollerna utfördes eljes fullt stiltroget och
voro äfven i dräktdetaljer mönstergilla.
Herr Bæckström, en förträfflig Bartolo,
herr Johanssons Bazil, herr Lundbergs do-
mare, fröken Rustans saftiga Marcellina och
ej minst herr Justus Hagman, en dråplig
trädgårdsmästare, voro fullt i nivå med skåde-
spelet. Trots den tacksamhet man kän-
ner öfver att få se det snillrika, ungdoms-
friska stycket, kan man ej undanhålla den
önskan att mera omsorg och stilkänsla måtte
nedläggas, då en så betydande sak fram-
föres. Har teatern anspråk på att räknas
som en första rangens scen, och det har
den helt säkert, så har också publiken mot-
anspråk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
