Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
CARL G. LAURIN.
ställe är understucket och tillagdt t. ex. af
den snabbskrifvare, som mot Shakespeares
vilja skref af stycket under föreställningen,
och då kan man kanske ha skrattat så att
professorsglasögonen trillat af näsan åt en
tillagd dumhet, som Shakespeare själf varit
ursinnig öfver. Och dessutom, hvarför skulle
ej Shakespeare ha samma rätt som Home-
ros, den att »dessemellan taga sig en lur»?
Också Rafael har ibland gjort mindre lyc-
kade saker.
En storartad kraft och tragik ligger öf-
ver Shylockfiguren, och det var med verklig
spänning man begaf sig till teatern för att
få se den tolkad af d:r Mantzius. En mera
genomtänkt och fulländad framställning får
man leta efter, och intrycket af Shylocks
främlingskap skärptes ytterligare af dan-
skan. Redan det yttre från och med den
lilla violetta kalotten var illusionsväckande,
och hur lefde ej orienten i denna än lis-
mande och sötsliskiga, än af profetians patos
lågande jude, som, då han fick höra om
sin fiendes ofärd, började röra sig med
gungande steg som en dansande dervisch.
Shakespeare har här tydligen ur gamla testa-
mentet hämtat de spridda dragen af en typ,
i hvilken han inblåst en lefvande ande, en
typ, ur hvilken en shakespearsk lidelse talar
med tordönsstämma. Långt ifrån att, som
vissa personer säga, äfven dåliga skådespe-
lare kunna spela Shakespeare med godt
resultat, så fordra dessa skådespel af sina
tolkare den största sceniska och litterära
bildning, de måste underkasta sig ett ännu
större arbete än vanligt, sätta sig in i ba-
rockens stilkänsla och genom betoningar,
understrykningar och gester få en publik,
som oftast blott ser de maskeradartade upp-
tågen, att ana kärnan bakom ordfyrverkeri-
erna och den store skaldens känsla under
de ofta så naiva och konventionella teater-
knepen från 1590-talet. Och så en sak
till. Vissa subtila personer rycka på axlarna
åt allt tal om dekorationer i en Shakespeare-
pjäs och påstå att en sådan bör spelas
utan dekorationer och med pålar, där en
inskrift upplyser om det är fråga om ett
torg i Venedig eller en månskensnatt i en
park. Att en gång försöka med att på detta
sätt uppföra pjäsen, som på Shakespeares
tid, med uteslutande aktörer och utan andra
dekorationer än skrifna anslag kunde kanske
vara roligt på prof, men klokast blir väl
ändå att spela en komedi som »Köpmannen»
i det slutande 1500-talets dräkter. Så för-
sökte man nu, men hvarför ej liksom i Eng-
land anställa en konstnär, som får hjälpa
till med att bestämma färgerna och dräk-
terna samt öfvervaka att allt gör ett fullt
konstnärligt intryck i form och färg, så att
man slapp de ofta så hidösa blå färgerna
och noga höll sig till tidstypiska dylika.
Hvarför behöfva dekorationerna så ofta
vara så uppåt alla väggar ohistoriska?
En erfaren konstnär skulle till teaterns
båtnad kunna afhjälpa dylikt. Man vet här
ej riktigt hvad god uppsättning vill säga,
och vet man det, så är det nuvarande till-
ståndet på alla våra teatrar så mycket oför-
låtligare. Neues Theater och Kleines
Theater i Berlin ha gett goda exempel,
och Sir Edward Burne-Jones ansåg sig ej
vara för god att hjälpa Lyceum Theatern
i London och hvad egendomligare är, skå-
despelaren Sir Henry Irving ansåg sig icke
för god att låta den förre anordna färger
och dekorationer på hans teater.
För att skönhetens gudinna skall småle
mot oss, får på teatern liksom annorstädes
ej hvar och en söka sitt, utan alla måste
böja sina hjärtan och viljor för att tjäna
den höga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
