Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄMD.
Af BO BERGMAN.
I.
JON gick i långa, oljiga dy-
ningar, som kommo mån-
gatan att gunga, och fyren
klippte med sitt röda och
hvita öga. Men vattnet låg
tomt så långt man kunde se. Utan ett
segel, utan en rök. Som ett stort vid-
under låg det och våndades efter hettan
på dagen och kastade tunga suckar i
land — de kunde gå hem nu, männi-
skorna, så att det blef tyst en gång och
man fick sofva.
Det var musik i parken, lyktor och
raketer. Ett kapell spelade en melodi
ur Lalla Rookh.
Lucas Nihl satt på badhusverandan
och såg och hörde på allt detta med
samma nyfikenhet som han återsett någon
af sin ungdoms favoritoperor och råkat
in i orätt belysning med sina fyrtiofem
år. Han njöt af de vackra dekoratio-
nerna, men att få dem till mer än deko-
rationer gick inte. Han lade hakan på
käppknappen, så att läpparna sköto ut
under en fet mustasch. Ögonen voro
simmiga och utvakade, men med plöts-
liga stick i blicken, och det ryckte i skuld-
rorna. På bägge händerna bar han rin-
gar, både för många och för dyrbara
efter smaken här i landet. I knapphålet
hängde en vissnad chrysantemum.
Han hade kommit för en timme se-
dan och hade ännu järnvägslukten i klä-
derna. Det var femton år sedan han var
här sist. Men då fanns det ingen musik,
ingen brunnspark, inga kurgäster. Det
var bara sjön då, utan pir och fyrtorn
och plage att flanera pä. Hans fäder-
nestad hade kommit sig upp alldeles
som han själf. Nu återsågo de hvarandra
som berömdheter. Medan han rullat
kring på kontinenten och målat börs-
män och kokotter och små tyska ölfurs-
tar med land och rike så stora som det
Bückeburg, hvaraf Heine fick hälften
med sig under stöfvelsulorna, hade de
röda sjöbodarna, där han lekt som
barn, fått maka åt sig för villor och
societetshus. Nu i skymningen såg han
bara nytt, utom hafvet. Och han kände
ett hugg åt hj ärttrakten. Om det i alla
fall var orätt kur han valt . . .
Nå, man fick se.
Mångatan hade krympt ihop och blif-
vit hvitare. Fyren blinkade och blinka-
de ... Skulle han ha misstagit sig? Man
lär ju vara dålig läkare åt sig själf, och
kanske var det just denna plats han borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
