Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
BO BERGMAN.
— Hvad är det? Är ni trött? frå-
gade hon. — Nej, men . . .
— Jag förstår: folket. Folket sofver,
min vän, och då syndar det inte. Jag vill
ner till sjön, det hjälps inte.
De kommo förbi badpaviljongen,
stum och tillspikad. Gångarna voro igen-
snöade, och de måste vada i drifvor. Pá
udden öppnade sig rymden, ett stort
slukande mörker af svart himmel och
svart vatten. Strandisen knastrade som
glas mot glas; sjön gick trög, med
tunga vågslag. Nihl fällde upp kragen,
frysande mot allt detta ogenomträngliga
som kom emot dem. Han kände en
vresig längtan till sitt rum, till sängen
och de fyra väggarna.
— Det är vackert, sade han för att
säga något.
Ingrid Alman stod länge tyst.
— Mins ni, Lucas, å det gör ni inte...
men för femton år sen stod vi också här.
En natt som denna. Ni sade ett ord då ...
— — Kom det nu? Var växeln
förfallen?
— Ett ord, sade Nihl kort, med en
röst,som var hård af skrämsel. Det lef-
ver ingen på i femton år ...
— Det har många kvinnor lefvat på
längre, svarade Ingrid Alman lågt.
— Ni sade att ni älskade mig. Jag
sade att jag älskade dig ... er
— Men käraste . . .
Han förnam suset af sitt blod. Nå,
Lucas Nihl, hörde han en röst inom sig,
betala nu. Ryck loss dig! Glöm dig
själf! Gif! Hvar är din glädje att rädda?
En sekund, två, tre — ännu är det tid . . .
Men det var inte tid längre. Och
så snart han fick klart för sig att det
var för sent, började orden strömma som
en döfvande fors. Han talade, talade oaf-
brutet för att öfverrösta sig själf, men
han hörde ingenting af hvad han sade
och tänkte inte på om hon hörde det
eller inte. Han talade rätt ut i det
svarta, och blåsten tog det och bar bort
det.
— — och hjälpen, som inte kan
betalas. . . som jag inte kan betala. Jag
vet det, jag vet det. Döm mig inte . . .
ni har räddat mig. Taflan det är ni ...
det är jag ... Ni låter mig få den ända,
inte sant. Ingrid . . . Jag ser nu att
jag är gammal . . . Men ni låter mig få
den, det är min sista ungdom, med den
skall jag lefva — —
Han trefvade efter hennes hand, men
fann den inte. Ansiktet såg han ej, och
han kunde inte uppfatta om hon grät.
För öfrigt hörde hon inte till de kvin-
nor, som gråta högt. Den där tysta
gråten, det var det hemskaste han visste.
— Ingrid . . .
— Jag fryser. Låt oss gå.
De voro åter på Segelgatan, fram-
för det hvita huset med tuppen, som
var den vackraste tupp i världen. Allting
var en sömn af natt och våt snö. De
hörde dropparnas fall från takrännan.
Ingrid Alman stannade med handen på
låsvredet; hennes ansikte hade knappt
någon färg.
— Säg mig en sak, Lucas Nihl, visste
ni att jag älskade er ... ännu?
-Ja.
— När förstod ni det?
— När ni sade nej, först jag bad att
få måla er.
— Visste ni också att ni inte kunde
ge något tillbaka?
Nihl teg.
— Alltså, ni visste. Och ni tog ända.
Det kallas för stöld ^— om inte något
värre . . .
Bakom dörren lyddes hon till Nihls
steg som aflägsnade sig i snön; så gick
hon in. Det var ingen sömn, ingen
trötthet hos henne, bara ett sällsamt,
blåsande tomrum, som väntade på att
fyllas med något. Hon kände sig tram-
pad, tillsmutsad. Afklädd mer än klä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
