Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
BO BERGMAN.
ingen af oss menade något med det. Så
kan vi vara kvitt . . .
Nihl skrufvade på stolen.
— Och jag får komma ännu ... för
taflan.
— Det lönar nog inte.
Hon slog upp en stor blick, som
hvilade en stund på Nihl och gled vi-
dare, bortom honom. Han följde den,
var framme vid stafflit med ett par steg
och ryckte undan schalen, stod med den
i handen . . .
Ingrid Alman såg ryggen på honom
och nacken, som dök mellan axlarna.
När han vände sig om, mot henne, var
det ett ansikte, som hon aldrig sett förr,
gubbgrått, med lama käkar.
— Säg att det inte är ni, kom det
långsamt och hest.
— Det är jag.
— Ni har begått ett mord, sade
Lucas Nihl.
— Så äro vi kvitt, som jag sade nyss...
Ingrid Alman stod rak, men taflan
och Nihl och hela rummet började
hvirfla rundt för henne, så att hon måste
sätta sig och trycka händerna mot ögonen.
När hon såg upp igen, var hon ensam.
III
— — och Nihl är slut. Jag ser
honom ibland på ett litet brassen i när-
heten af Börsen, han sitter med sitt glas
och räknar på bordsskifvan och suger
på sin käppknapp. Han umgås inte
med konsten mer. I stället jobbar han
i statspapper, som en sista stimulans. Han
lär för resten ha gjort bra kupper; åtmin-
stone har han lagt sig till med ett hus
vid rue de Bruxelles, snedt emot M.
Emile Zolas lilla tillskrufvade klosterho-
tell. (Köpte inte Zola en gång i världen
hans dam i malva?)
Men han har blifvit gammal. Ögonen
ligga i bäddar af gult fett, och han sludd-
rar svårt på målet. Hans klädsel tyder
på att han tappat färgsinnet. Den skri-
ker åt alla väderstreck. Han ser ut som
en gammal cirkusdirektör, med alla sina
ringar, som ständigt bli flera och stän-
digt större.
Ja, det var ett öde — gud bevare oss
alla! Han skar ju sönder sin sista tafla,
hörde du det? Den skulle upp till ut-
ställningen i Stockholm i fjol, och det
kom små blänkare om den litet emellan-
åt. Jag minns hur vi gingo på spänn
däruppe, färdiga med dödsdomen. Och
så gick han själf rättvisan i förväg, ja,
ja. Hade ändå så mycket kraft kvar,
och det tycker jag man bör hålla karln
räkning för. Pelle Blom kom hit ner i vå-
ras med en röfvarhistoria om att det
skulle ha varit en kvinna med i spelet och
att hon skulle ha karfvat sönder den af
hämd eller något sådant och att taflan
hade varit bra. Nihl skulle ha fått
knäcken på affären.
Saliga äro de som icke se och dock
tro ...
Emellertid är det som det är. Hämd
var det alltid, hämd af det hämdgirigaste
som finns, vårt eget kära, goda lif. Nu
har Nihl fått sitt, och nu duger ingen-
ting som han gjort. Tills han blir
uppgräfd en vacker dag — Nihl före
syndafallet. Under tiden är det vi som
ärfva riket, usurpera det,* menar jag.
Konsten blir aldrig arfrike. Det är aldrig
sonen, alltid fienden, som tar vid–––-
Men nu har jag inte tid med dig
längre. Min bof, som är det frommaste
fä i hela kristenheten (jag plockade upp
honom på en sophög i Belleville) har
redan ställt upp sig med lyktan och
dyrkarna. Han är hänförande. Här skall
målas, gosse.
Lifvet duger ibland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
