Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lafcadio Hearn. Född i Leucadia 1850, död i Tokio 1904. Af Karin Hirn. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n8
KARIN HIRN.
Till följd af den skygga tillbakadragen-
het, i hvilken Lafcadio Hearn alltid lefde,
har det småningom bildat sig någonting
liknande en mytologi omkring hans person.
Tidningarna ha ofta publicerat beskrifningar
och anekdoter om honom, som varit för
bizarra för att man skulle kunna taga
den på allvar. Och resande, som besökt
Japan — och hvilka i de flesta fall icke
trädt i någon beröring med den svåråt-
komlige författaren — ha satt i gång många
egendomliga historier om hans lif och vanor,
hvilka gifvetvis ingalunda vunnit i pålit-
lighet genom att meddelas från mun till
mun. Ur sådana hörsägner och reporter-
fantasier kan man icke vinna någon till-
förlitlig föreställning om Lafcadio Hearn.
Men man kan möjligen till en viss grad
lita på en del uppgifter, som återkomma
i nästan alla beskrifningar om honom.
Och det finns åtminstone en karakteristik af
hans personlighet, som icke blott stämmer
öfverens med de sannolikaste anekdoterna,
utan äfven motsvarar den bild af författaren,
som man vinner genom att läsa hans verk.
Denna beskrifning är meddelad af en ame-
rikansk landsortsredaktör, i hvars tidning
Hearn gjort sin debut som journalist, och
den publicerades i The New-York Herald
kort efter det han vunnit sina första fram-
gångar med romanerna och folklifsskildrin-
garna från det franska Västindien.
»Det kan väl vara ungefär tjugu år
sedan», skrifver den amerikanske tidnings-
redaktören, »då jag en dag såg en egen-
domlig besökare inträda i mitt arbetsrum.
Han var kortväxt, mörkhylt, blyg och för-
lägen, och försedd med enorma glasögon,
hvilkas tjocka glas förrådde höggradig när-
synthet. Hans dräkt var ren, men nött
och trådsliten, och skvallrade om att det
gått lång tid sedan han haft något med
Fru Fortuna att göra. Den nykomne frå-
gade mig med försagd och skygg röst, om
jag ej ginge in på att trycka en uppsats,
som han hade med sig, — hvarvid han
ur sin ficka framdrog ett manuskript, som
han placerade på min pulpet. Jag svarade,
att tidningens kassa högst sällan tillät mig
att publicera andra artiklar, än dem jag
erhöll af mina fast anställda medarbetare,
men lofvade likväl se igenom hans arbete
och — om det behagade mig — införa
det i tidningen och betala det enligt de
anspråkslösa tillgångar, som stodo mig till
buds. Han framstammade blygt sitt sam-
tycke och drog sig tafatt undan, efterläm-
nande intrycket af en sällsam, fantastisk
varelse.
»Min besökare hade knappast aflägsnat
sig, innan jag, för att genast afbörda mig
mitt löfte, vek upp manuskriptet och be-
gynte läsa; — men redan de första ra-
derna intresserade mig. Formen var oklan-
derlig, innehållet högst egendomligt: en
skärpa i iakttagelsesförmågan, som var all-
deles ovanlig, en sällsynt originalitet, en
logik, som var på en gång subtil och
bindande. Förtjust, betagen, upphörde
jag ej innan jag läst till slut. Redan föl-
jande dag infördes artikeln, och kort tid
därpå kom författaren för att lyfta sin obe-
tydliga ersättning.» — — — »Artikeln
väckte uppseende, den var signerad Lafcadio
Hearn; och jag fick senare höra, att detta
var hans debut som journalist.»
»Intill denna tid hade han såsom kor-
rekturläsare i en liten stad i Väststaterna
förtjänad det obetydliga, som fordrades för
hans anspråkslösa behof. Blyg, såsom de
flesta närsynta, försagd och besvärad såsom
den, hvilken blifvit illa åtgången i lifvet
och som icke begärde någonting utöfver
det ytterst nödvändiga, tviflade han på
allt, i synnerhet på sig själf, och hvarken
min vänlighet eller hans första och föl-
jande artiklars succés kunde någonsin full-
ständigt öfvervinna hans instinktiva skygg-
het . . . Jag anställde honom vid min tid-
ning såsom regelbunden medarbetare, och
jag närmade mig mannen, hvars skygghet
jag föresatt mig att öfvervinna. Omöjligt!
Ingalunda för det han skulle varit retlig
eller haft ett dåligt humör; men han var
tyst och sluten, en drömmare och framför
allt en sensitiv. Ett starkt uttryck förvir-
rade honom, det mest harmlösa skämt kom
honom att draga sig inom sig själf. Ytter-
ligt samvetsgrann och hängifven sitt arbete
lefde han i en värld af former, bilder och
tanker, som han endast med ansträngning
öfvergaf. Han arbetade hälst i mitt rum
på sina artiklar, vid ett hörn af bordet.
Han var rädd för att störa mig, men lik-
väl var det omöjligt att förmå honom att
placera sig i medarbetarnas sal, där han
skulle haft det bekvämare. Det ringaste
buller oroade honom; allt kommande och
gående skrämde upp honom. Det minsta
ord, den mest obetydliga anmärkning kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
