Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 15 bilder. II - Den landflygtiges dröm. Af Johan Bojer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNNA M. ROOS.
Kanhända beror skillnaden mest därpå,
att renässanstidens personligheter sluppit
få predikad för sig den småvisa lära,
som nu så länge varit gängse: att hvar
och en måste gräfva ned sig i sin spe-
cialitet för att åstadkomma något’ dug-
ligt — och därför vågade gifva uttryck
åt den allsidiga verksamhetsdrift, som
torde vara den naturliga för den helgjutna
människan och i synnerhet för geniet.
Såsom en personifikation af renäs-
sansen framstår Margareta af Navarra
för den eftervärld, som på de senaste
åren med nyväckt intressse börjat när-
mare studera denna märkliga kvinna.
»Hela renässanstiden», säger Abel Le-
franc, den litteraturhistoriker, som ur
Nationalbibliotekets gömmor framdragit
hennes efterlämnade manuskript och ut-
gifvit dem, »har icke att uppvisa en
mera älskvärd och mera beundransvärd
gestalt, ej heller en i hvilken på ett full-
ständigare sätt blifvit personifierade denna
storslagna epoks mångfaldiga sträfvan-
den.» »Aldrig har en kvinna haft en
klarare uppfattning af den mission af
kärlek och harmoni, som tyckes tillhöra
hennes kön», säger en författare, och en
annan: »Hon dominerar det sextonde
seklets vår och sommar, ännu mer ge-
nom sin karaktär och sina eldiga initia-
tiv på alla områden än genom sin suve-
räna originalitet som en skriftställare
utan like.»
DEN LANDFLYGTIGES DRÖM.
Af JOHAN BÖJER.
ER ror i natten en enslig
baad ind mellem skjærene
og ind mod den maane-
blanke fjord. Den ens-
lige roer har vinden imod,
men han ror og ror som om der långt
derinde er noget dyrt, som skal naaes.
Hver holme, som glider förbi, gjemmer
paa en erindring, og se derborte löfter
en af dem sine smaa kyster, og lige-
som spör, idet den glider bagover: »Hu-
sker du ... dengang du landede her?
Det var sommer og milde vinde, I
tændte baal og natten var lys og stille».
Længer inde stirrer roeren en stund
paa en stor holme. Hvor er dog det
lysthus, som engång stod der? Og en
stor furu stod — dengang — og saa
udover imod havet? Jo, furuen staar
der endnu, men lysthuset har maaske
stormen revet bort.
Mens baaden glider videre skyller
bölgerne mod de sorte berg og skinner
som solv i maanelyset. Og deres sang
i natten lyder nu som dengang — evig
og altid synger de om tiden som gaar.
Nu er der ikke långt igjen til den
kjendte bygd. Han skal ätter mode sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
