Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Dikter på prosa. Af Ola Hansson - Två världar - Glasmålningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i78
OLA HANSSON.
igen trädde mig en kvinnobild till mötes,
som nu var lika litet en drömbild som
jag själf en yngling. I den verkliga
världens fulla dagsljus går hon fram i
sin varma kroppslighet; och ur det mör-
ker, som hänger framför mig och som
jag blickar in i uti mina ensamma och
från världen bortvända stunder, strålar
hennes anlete plötsligt emot mig, liksom
genomlyst inifrån, och på samma gång
såsom jag sett det på dagen. Det stiger
fram, står där en kort sekund och är
borta, utan att jag vet, hur det gått till.
Och när jag blickar in i detta anlete
med dess af ljus genomdruckna kötts-
lighet, — in i dessa ögon och i dessa
drag —, är det mig som om jag sett
rakt in i själen hos folket själft, ur hvil-
ket bärarinnan framgått.
GLASMÅLNINGEN.
RAMFÖR mig stå »Engli-
scher Gartens» lummiga träd
som en grön murbåge kring
plantskolan och drifhusen, och
däröfver hvälfver sig den lysande blå
högsommarhimlen. Det är söndag och
förmiddag, varmt och tyst; och jag
sitter vid fönstret. Inom mig breder
sig en stämning som af grön skugga
och hög luft; min blick glider vidare och
tränger in i parken ... jag vandrar på en
gul väg, inunder mig skummar och far den
gröna Isar, och borta å andra stranden,
högt däruppe på den branta Gasteiz,
står en bänk, hvarifrån man på klara
dagar kan se de tandade, blåa bergen
teckna sig långt därute i fjärran, — en
fin och lätt bakgrundsteckning till sta-
den Münchens jättepanorama. Där skulle
jag vilja att du sutte, och så skulle jag
komma och sätta mig hos dig och skulle
taga din hand mellan mina och berätta:
Det var en gång . . . För länge, länge
sedan, då din födelsestad ännu låg där-
nere som en liten rund köping bakom
sina murar och torn, rundt ikring in-
bäddad i fält och ängar, — i de åren,
då Frauenkirche byggdes, kom en dag
en främmande konstnär till München.
Där hemma hade han gått i skola hos
lärare, som åtnjöto stor berömmelse öfver
hela världen; och nu hade han vandrat
ut i främmande land, från hvilka så
månget strålande mästarenamn och så
månget lockande budskap nått fram till
honom, för att utbilda sig vidare i sitt
ädla handtverk. Det gick honom bra,
— han mottogs vänligt; det gick honom
illa, — i en skog utanför München blef
han lömskt öfverfallen och hittades där
till hälften mördad. Han lärde flitigt
och fick bygd och folk i sitt nya hem-
land kära; men den finaste skapelse,
som han fick att se, tycktes honom en
Münchenerungmö vara, hans nye mästa-
res dotter. Och när han upptagits i
det inhemska gillet och dragits in i det
gemensamma arbetet på det monumen-
tala byggnadsverket med Münchens
Wahrzeichen, förevigade han henne och
sin kärlek till henne uti en af de glas-
målningar, hvilka ännu den dag i dag
smycka Frauenkirche.
Så ungefär lydde en historia, som jag
läst för år tillbaka och som jag sedan
glömt, men som nu blifvit lefvande igen
i mitt minne. En landsman till dig har
berättat den efter gamla krönikor; och
på en märkesdag i mitt lif — en hög-
sommardag som denna — visade han
mig själf den sköna gåfvan därinne i
den svala och tysta domen.
Jag förekommer mig själf som denne
främmande konstnär. Och liksom mitt
öde liknar hans, skulle jag ock, såsom han,
vilja skapa ett verk, i hvilket du igenkände
dig själf, — ett verk af min bästa konst,
som bevarade din bild åt eftervärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
