Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
FREDRIK VETTERLUND.
terialismen i skönlitteraturen», där den
djupa motsatsen klarlades mellan tidens råa
mekaniska filosofi och ästetik och detta
anings- och intuitionsrika diktarkynne.
Men blef den teoretiska skillnaden ändå så
stor, och kunde ej en så fysiologiskt fattad
mystik som Ola Hanssons åter föras till-
baka till något rent mekaniskt, när själs-
lifvet innerst helt prisgafs åt den svarta
fatalism, som rufvar öfver denna diktning?
Ur den trollcirkel, där det Brandeska »ge-
nombrottet» bundit litteraturen, då den löst
sammanhanget med den osinnliga tillvaron,
nådde Ola Hansson icke.
Hos få skalder — måhända hos ingen
enda svensk — framkom så kvidande den
med sina förutsättningar oläkliga pessi-
mism, hvilken i Frankrike, i Danmark, hos
oss som skuggan följde den nya hedniska
litteraturen. Äfven på denna punkt är
Ola Hansson färdig redan i versböckerna.
Hans dikter kunna nog äfven vara ljusa,
i sommarvisorna från hembygden finnes
stundom mycket »tyst jubel» och, på sitt
sätt, »innerlig frid», utan att man likväl
— om än blott som en viss sjuk sötma —
nästan någonsin upphör att känna närvaron
af den mask, som gnager denna lyrik. Och
vida öfvervägande äro dikterna afgjorda
olustdikter — än fulla af rötmånadens röda
kvalm, af allt, som »lyste hett» och »stack
hvasst», än sjukt kvidande som kvällblåsten,
än den svartaste nattliga marridt med onda
syner, skelande ur mörkret utanför rutan
eller ur det egna väsendets djup:
huttrande i natt och kyla
flämtande, med kväfda skri
hukande sig tätt tillsamman
är det blott det febersjuka
blodets tomma, grymma lek?
Eller är det alltets sanna
väsen, lifvets stora ve,
som, då alla sinnen domnat,
själens skärpta ögon se?
Och annorstädes sjunger han:
Kyss mig, du vif
i mitt tomma lif,
du tomma, stora, intiga ro.
Mången har ju af slikt gjort koketteri,
och af allt koketteri det mest infama och
vidriga. Var något hemligt själfbehag
med, någon hemlig blick åt spegeln, när
Ola Hansson läste sina korrektur på slikt?
Det är näppeligen otroligt. Icke desto
mindre tyder stämningarnas styrka på in-
gifvelsens egen nödvändighet, och så få
vi ur dessa dikter, där det våndas och
stönar, »bolmar», »flämtar» och vrider sig
i en osällhet utan like, den kanske kon-
kretaste förnimmelse någon svensk lyrik
ger af en värld utan »Gud och plan och
mening». —
Detta om versernas innehåll. Men i
kanske ej allt för många böcker blir det så
uppenbart som här, att det är uttrycksmed-
len som göra konst till konst.
Dikterna äro idel stämning, starkt för-
tätad stämning. Då Brandes liknar J. P.
Jacobsens stil vid droppar af tung och
sällsam essens, passar det ej heller illa in på
de Hanssonska verserna, liksom på mycket
i skaldens prosa. Nu ville ju äfven den
gamla romantiken stundom frambringa en
absolut stämningspoesi, där intet modelleradt
eller plastiskt fick stå i vägen för ett mu-
sikaliskt drömartadt oändlighetsintryck.
Denna poesi bar emellertid bud från helt
andra rymder än från det nervlif, hvaröf-
ver Ola Hanssons färgade stämningar så
direkt tyckas bilda sig. Till ögat vände
sig romantiken äfven gärna med symboler
o. d., medan Ola Hanssons poesi, som
har positivismens tidsålder strax bakom sig
och uteslutande skjuter fram ur »verklig-
hets »-intryck, är rent impressionistisk, och
detta i en grad, hvartill vår hela diktning
ej har något motstycke. Liksom roman-
tiken vill den öfverföra i viss mån oupplöst
känslolif på läsaren. Men medan till
exempel Atterbomska stycken kunna likna
färgade skyar, där det hela har en viss
poetisk färgton men enskildheterna obe-
stämdt och allmänt gå öfver i hvarandra
— och på detta hvilar just deras egen-
domliga verkan —, så äro hos Ola Hans-
son de särskilda, små intrycken på samma
gång ytterst skarpt och precist differen-
tierade.
Tag en vers nästan hvar som helst i
hans dikthäften, t. ex. denna:
I hvitnande ljus det gliser
från gatans heta sten,
och starkt från fällda markiser
det kastas ett bländhvitt sken.
Hur öfverföres ej sommarhettan i dessa
strofer liksom förblindande på vår syn, lik-
som brännande på vår känsel! Det ger
hel »stämning», men på samma gång stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
