Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
I89
hem», »Vägen till lifvet» o. a. en hel ve-
getation. Och fastän Ola Hansson aldrig
tröttnar att måla dessa sommarnätter och
senhöstskymningar och froststilla vinterda-
gar, som blifva ett med själen, finner han
alltid lika nya och lika suggestiva ord.
Själ och landskap mötas och förvandlas
gemensamt till detta spel af förtoning för
öga, öra, känsel och hvarje förnimmelse,
hvaruti tillvaron här upplöses.
Hur grottmänniskolikt grof, hur för-
nimmelselöst slö blir ej genomsnittssjälens
uppfattning af en sommarmånskensnatt mot
denna:
Det är just den timme af natten, då skug-
gorna ligga som djupast och de kalkade väggarne
blänka som hvitast och då alltings orörlighet är så
massiv, att människan med ens begynner lyssna–––-■
•och till sist hör tystnaden–––-allt en stum, hem-
lighetsfull, otydbar hvithet, som ögat icke kan
släppa, men som känslan icke kommer in i. Så
brister tystnaden med ens i en myllrande mång-
fald af ljud, det ena icke märkbart för sig, icke
existerande utan det andra, men alla tillsamman
sjungande . . .; det är månskensnattens ande, som
blifvit löst ur sin orörlighetsförtrollning och sakta
bankar på i människosjälen . . . Det bundna är
vordet frigjordt, det döda lif, det stumma talande,
det skilda ett; och sommarnattens, slättnattens gåt-
fulla väsen stiger upp i människan såsom ett sam-
ladt lefvande något, hvilket som sjungande ton,
som hvit färg, i sekundkort dröm och smärtsamt
säll känsla böljar upp emot den medvetenhetens
strand, där det dock alltid brytes och glider till-
baka . . .
Så kommer ett ljud, som skär hela den tysta
symfonien sönder och samman samt sopar undan
hela den trolska härligheten — ett rått ljud, ett
ljud med början och slut, ett ljud af denna värl-
den. Äter står naturen i sin otillgängliga sluten-
het . . . och människan griper efter detta underbara
fantom, som nu inom mindre än en sekund dragit
sig tillbaka inom den yttre naturens stängda portar,
blickande svårmodsfullt emot henne ur skinande
hvita väggar och olöst tystnad.
Och genialt markeras uppvaknandet till
en verklighet:
Som öppnadt efter en kort halfslummer, söker
sig ögat ut öfver nejden.
Så börjar själfva berättelsen. —
Det är underbart. Det är af en skald,
och det är typiskt. Alltför många sidor,
mätande sig med denna, har Hansson ej,
men tillräckligt många för att göra honom
till den rangpoet han är på detta fält, sitt
fält. Icke blott i fråga om landskap, också
annars kan han i två vändningar gifva en
interiör, ett rum, en gata; och alltid så
att man icke blott ser föremålen — denna
konst kunna andra lika bra — men- så,
och framför allt, att man lefver i den at-
mosfär och den dager, som ligga öfver
dem och som just äro värmedallringarna i
diktarens själ.
Äfven i kritikern Ola Hansson härskar
poeten och rör sig med samma mystiska
produktionsfond, hvarur rinna bilder af den
exaktaste intrycksskärpa men omgifna af
temperamentets färgade och ljumma at-
mosfär. Hans egenskaper som lyriker och
konstnär göra äfven hans kritiska porträtt
lefvande och hans uttrycksmedel som van-
ligt etsande: den till sinnesintryck och sug-
gestiv bild omsatta tanken. Psykolog och
analytiker som diktare — hur är ej Sen-
sitivan, ja Notturno-poemen också analys,
och hur medvetet söker ej hela hans dikt-
ning att förstå det omedvetna den skildrar!
— drager han naturligen äfven som kritiker
stor fördel af dessa egenskaper. Också
har Ola Hansson en mycket betydande
kritisk talang, som dock i verkligheten ej
gjort honom till en motsvarande stor kri-
tiker. Ty samma diktaregenskaper, som
åt hans essayer och porträtt ge deras lif
och deras uttrycksmedel, göra gärna för-
fattaren monoman i den riktning och en-
ligt den tendens, som för tillfället behärskar
honom. När han skref om Nietzsche, iden-
tifierade han sig med Nietzsche, när han
senare blef katolik och skref om Barbey
d’Àurevilly, gick han upp i denne, och sin
i mycket förträffliga bok om »Tolkar och
siare» brukar han egentligen till att ut-
veckla sin teori om psykofysiologisk mystik.
Så kan han trovärdigt åskådliggöra något
visst centralt, som tilltalat honom, men
eljes blir han ej pålitlig, och han förrycker
föremålens proportioner.
De nya berättelser, som sedan under
1890-talet nådde Skandinavien, visa den
gamle Ola Hansson, fast ämnena stundom
förläggas till den stora kosmopolitiska ho-
tellpensionen Schweiz eller till Bayern, ett
den tyska »jordandens» land så godt som
något — Ola Hansson har velat vara resande
dandy så väl som urgermansk inföding, lika
stolt öfver sin europeiska ulster som öfver
sina skånska träskor. — Bland hans bayer-
ska noveller kan jag ej underlåta att nämna
»Den vackra Ursula»: då diktaren hör en
ko rårna efter sin döda kalf, förstår han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
