Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vid Gunnar Hazelius’ dödsläger. Af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
GUNNAR HALLSTRÖM.
Det var sent en kall vinterkväll på
Skansen, snön var hård och gnisslade
vid hvart steg, och himlens stjärnor tin-
drade. Sedan vi afhandlat mitt ärende,
kom samtalet direkt in på Nordiska Mu-
seet och Skansen.
Så han talade den gången! Hans
ögon flammade, och han tycktes se sitt
verk som i en syn långt in i framtiden,
utveckladt, fullbordadt, men alltid med
rika möjligheter, alltid växande och lef-
vande. Han talade »om tusen år» —-
»om tusen år skall här ännu svenska
folkets kulturskatter samlas som i ett
nationens tempel, seder och bruk beva-
ras, de färgrika dräkterna sprida sin
glädje, sånger sjungas och danser dansas,
—- — och allt mera föras till! Det som
nu är nytt, skall då vara åldradt, och
så vidare fram! Allt bredare och fullare
och rikare skall det växa, århundraden
igenom!» —
Han hade rest sig upp, hans grå-
nade hufvud lyste i det varma lamp-
skenet mot det mörkblå fönstret, där
vinternattens stjärnor flammade.
Men rörelsen hade blifvit den gamle
för stark, hans ansikte började skälfva
ännu medan han talade som lifligast,
det blef honom allt svårare, och jag såg
framför mig den gripande synen af en
helgjuten man, en människa i all sin
storhet och all sin svaghet. •—
Jag tog hastigt afsked och vandrade
omkring på Skansen, stämd till högtid.
Det var sista gången jag hade talat
med Arthur Hazelius.
Därute lågo stugorna under stjärnorna
med flämtande eldskimmer öfver husge-
rådens och väggarnas brånadsfyllda färg-
glädje.
Och allt tydligare stod det klart för
mig hvilken skald han var, som gjort
allt detta!
Mycket är skrifvet och taladt om
Arthur Hazelius’ allsidiga gärning, både
förut och senare, men jag förstod den
kvällen klarare än någonsin hans me-
ning med denna lefvande bild af vårt
folk och dess lif i vårt land, som han
ville gifva, med elden på härden, fiolens
låt och dansens takt, i sommarens fäg-
ring, i stjärnenatt och i fallande snö.
Och jag förstod också klart den verkan
och betydelse detta allt skulle få på
många och olika områden.
Nog menade han väl också, att vi
skulle hitta hem till oss själfva och bli
oss själfva, vi som stirrat oss blinda på
så mycket utländskt, och att vi skulle
lara af och utveckla gångna tiders konst-
flit, taga alla deras lynnes och stäm-
nings rika skatter med oss på vår vandring
genom tiderna — framåt mot framtida
mål.
Mäkta vi mottaga gåfvan, sådan han
ville ge den, och utveckla den så, som
han ville det, eller icke? —
Ansvaret att häfda sin faders väldiga
verk och vilja tog Gunnar på sina unga
skuldror, och detta kände han så stort,
så stilla stolt, så kärt — och så tungt
att bära. Men han bar det, utan kla-
gan, så länge han lefde.
Det blef hans slutliga gärning, hans
ära, hans öde.
Väl var han icke en nyskapande na-
tur, så vidt jag förstår och kan döma,
men en central natur, en stödjande, en
kring sig samlande, en ledande kraft.
Det slog mig ofta, då han talade och
bedömde en del mänskliga förhållanden,
att han såg ned omkring sig, liksom
från en upphöjd plats. Jag vet ingen
mer än han, trots hans anspråkslösa vä-
sen, som skulle tålt vid att liknas vid
en konungason, i ordets djupaste me-
ning, och en som förr eller senare
skulle skapat sig en. tron, om det också
ej skulle blifvit hans faders. Han bar också
alltid, tyckte jag, prägeln af väntan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
