Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
KLARA JOHANSON.
memoarförfattare skulle sannolikt ha börjat:
»Jag är född i ett gammalt hus vid Väster-
långgatan det och det datum» och lämnat
huset med nummer och allt åt dess öde
för att omedelbart fortskrida till sina egna
viktiga privatomständigheter. Här återigen
skjutes huset otvetydigt i förgrunden, och
icke därför att dess murar hägnat författarens
barndom, utan emedan det bildar en bråk-
del af detta gamla Stockholm, hvilket han
älskar och känner som ingen annan. Så
går det hela vägen. När han nämner sin
fars yrke, så blir denna notis endast en
startningspunkt för en liten skiss öfver då-
tidens skråordning, och hans personliga
upplefvelser brukas icke till annat än det
någon gång i hastiga glimtar blottade under-
laget för mångfaldiga kulturskildringar, topo-
grafiska utredningar, karaktäristiker och
anekdoter.
Men man behöfver inte frukta, att denna
försynta sträfvan till opersonlighet skall ha
alstrat någon protokollsaktig torrhet. En
bok öfver så alltigenom fängslande ämnen
skulle under alla omständigheter haft svårt
att icke bli underhållande, och Claes Lun-
dins obesvärade och älskvärdt gemytliga
kåsörpenna, som aldrig ror sig lättare och
behagligare än just i dylika materier, är
icke ägnad att förstöra nöjet. Han har
ett verkningsfullt sätt att smuggla in små
roligheter i förbigående utan att ett ögon-
blick afbryta sin ofrånvikligt sakliga be-
rättelse eller beskrifning, utan att knuffa
läsaren i sidan och be honom se upp.
Som stämningsmålare står han aldrig
efter att uppträda, men det kan hända
honom, att han blir det på köpet, som till
belöning för sin redliga och okonstlade
exakthet. Hvilken suggestiv liten genrebild
har icke själfmant vuxit fram ur hans nog-
granna inventarium öfver föräldraboet! Det
sväfvar en äkta och intim poesi öfver denna
småborgerliga interiör från 1820-talet med
de pärlfärgade stolarna, den grönglaserade
kakelugnen, den höga Moraklockan, de små
blyinfattade fönsterrutorna, skuggade af ge-
ranium och reseda, samt i bästa rummet
mahognymöblerna i empire och oljeporträttet
af Karl Johan, »köpt i klädstånd». När
jag läste om detta, sände jag en ömkande
tanke till våra stackars modärna »skönhet-
för-alla» -entusiaster, som — antingen de
måla sina pinnsoffor och trästolar gräsgröna
eller lackröda — helt visst aldrig skola
lyckas förvärfva ett hem så genomfördt
stilfullt som denna handtverkarboning.
Men jag vill akta mig för att hemfalla åt
en frestelse, som vår författare lyckligt stått
emot. Man skulle nog icke tagit allt för
illa upp, om han framträdt som laudator
temporis acti, men han skall svårligen
kunna ertappas som sådan. För idyllen
glömmer han icke nattsidorna, och han
gläder sig hjärtligt, hvar gång han äger att
anteckna något framsteg i sin kära stads
civilisation. Och han nedslår oss icke med
försäkringar, att i hans ungdom poeterna
voro snillrikare, konstnärerna skickligare,
de offentliga personerna märkligare och
sällskapslifvet briljantare än i våra dagar.
Han berättar oss många kuriösa och in-
tressanta saker om allt detta, men äremin-
nesstilen ligger icke för honom. Hans
kapitel om författare äro så särskildt värde-
fulla, emedan de hufvudsakligen uppehålla
sig vid totalt bortglömda existenser, som
dock en gång gjorde sin lilla insats och
som nu börja vinna det antikvitetsvärde,
hvilket nobiliserar äfven den obetydligaste
pennfäktare.
Det vore inte lönt att försöka ge en
öfversikt af denna kondenseradt innehålls-
rika volym, som gör läsaren hemmastadd i
stockholmshem och handelsbodar, teatrar
och kyrkor, riksdag och folkförsamlingar,
på Djurgården och kring Mälaren. Ett
kapitel om Uppsala på 1840-talet är det
minst gifvande, ty just denna omhuldade
period har man förut haft många tillfällen
att sätta sig in i. Författaren dröjer heller
icke länge vid detta afsnitt. Grundligare
behandlar han däremot med rätta den lilla
marsrevolutionsungen 1848, från hvilken
han som ett vaksamt ögonvittne har mycket
att förtälja. Skall jag framhäfva något
ställe ur boken framför de andra, så får
det bli de dyrbara sidorna om bokhandlaren
Götrek och hans lilla oskyldiga kommunist-
klubb. Med en oemotståndlig, rmt små-
leende humor berättar författaren en serie
historier om detta förtjusande original, hvilka
rent af forma sig till ett stycke novell.
Något så på en gång älskligt och skratt-
retande träffar man icke ofta.
Dessa minnen räcka endast till och med
1850-talet, men jag tror, att man får på-
räkna en fortsättning, som väl bl. a. kom-
mer att bjuda åtskilliga goda ting från
författarens långa Paris vistelse. Claes Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
