Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKERSTRÖM OCH NICOLETTE.
275
Åkerström beundrade hans yttre, men
det föll honom dock ej in att tvifla.
De kommo öfverens, att en dag skulle
lämnas till Martalls disposition för för-
söket. Som förgåfva i spelet erhöll han
Nicolettes adress, utseendet kände han
redan.
De som bodde vid Nicolettes gata
kunde nu under flera timmar om kvällen
njuta ett utsökt skådespel. Martall gick
af och an där på en kort sträcka, iklädd
en elegant säckrock, med nya och vackra
handskar på händerna, en manschett om
halsen och hufvudet i följd däraf stolt
lyftadt. Tjänstflickor vände sig efter
honom som solrosor, tappade tjugofem-
öringar ur händerna och letade dem
länge på knä. Cigarrfröken i hörnet
glömde för hans förbiskymtande bild sin
slagfärdighet i repliken, och många
af kunderna trodde sig i henne ha funnit
en oerfaren och redan till hälften eröfrad
flicka. De hade därför svårt att rymma
fältet och hängde kvar vid disken, rö-
kande tills de fingo hjärtklappning, ja
ett par unga skalder måste bleka och
illamående aflägsna sig. Martall njöt af
storstadskvällens djupt kända älskogstrå-
nad i hvar fiber, men han hade sin väg
utstakad och vek den ej.
När Nicolette blef synlig, flög han
som en sparfhök efter henne, sköt förbi
och stannade upprepade gånger, allt
under bredsidor af eldiga och mörka
blickar, tills han fann det vara nog.
Han hälsade sedan med den fina ridder-
lighet, som kunde synas lämplig att hos
en fördomsfri och ädel ung dam utplåna
förtrytelsen öfver ett tilltal. Han sade
genast ut hela sitt ärende, ty något
annat hade han icke att säga, han kunde
bara tala om kärlek. »Min fröken», sade
han, »att och hur jag kommit att älska
er, är egentligen blott min sak. Ni har
därvidlag ingen anledning att vredgas.
Det är min rättighet liksom mitt öde
att evigt brinna för er. Men att jag
nu säger detta till er, det har jag att
be om ursäkt för. Vi lefva ju i en tokig
värld, där tvenne varelser, kanske äm-
nade att betyda allt för hvarandra, icke
få byta de banalaste fraser utan en
första mellanhand, som för ingen af dem
betyder något. Jag behöfver icke på-
peka, hvilken vidrig roll denna mellan-
hand sålunda får, jag behöfver icke
stämpla dess art med det rätta, opassan-
de ordet. Jag behöfver heller icke visa
på skönheten och renheten i det för-
hållande som ingen dylik hjälp anlitat.
Det är er sunda upprorskänsla jag ma-
nar till lif mot sakernas ordning, som är
ett slag i ansiktet på moralen, ja på
anständigheten. I vissheten att er själ
är höjd öfver tarfliga hänsyn, ber jag
er så gärna nu genast afgöra, om ni
ej skulle våga, nej brinnande vilja
förena er lefnads lek med min på det
sätt som ensamt gör de eljes abstrakta
och döda begreppen »man» och »kvinna»
till blodfulla och leende realiteter?»
Här slutade Martall, berusad af sin
egen säng, segerviss och nästan lycklig.
Om det varit en vanlig dussinherre
som där på gatan bragt Nicolette en
om än aldrig så lifligt känd hyllning
af hennes kvinnovärde, skulle hon, trots
insikten i hur smickrande det var,
kanske blifvit gammaldags uppbragt öfver
hans tilltag. Sådan makt har ännu i
dag bruket och slentrianen öfver äfven
de bästa af hennes kön, och så föga
har tron på den allena saliggörande
Eros blifvit kött och blod.
Men den sköna uppriktigheten, den
äkta lidelsen och den öfverlägsna for-
men i Martalls hemställan klang väl-
bekant och medryckande för hennes öron.
Hon förstod genast, att framför henne
icke stod en man som gick omkring för
att konstlöst och för nöjes skull förföra
flickor utan en som gjorde det litterärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
