Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Musikrevy. Af Karl Valentin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKREVY.
föremål för omnämnande i Ord och Bilds
musikrevy, samt med biträde af Konsert-
föreningens orkestermedlemmar uppfört Beet-
hovens »Missa solennis» tvänne gånger,
ena gången å Kgl. Teatern, den andra i
Östermalms kyrka.
Den önskan som Beethoven uttryckt,
då han å sitt fullbordade partitur till mäs-
san skref: »det har kommit från hjärtat,
må det tränga till hjärtan», tyckes allt mera
gå i uppfyllelse. Ty om än vördnaden för
tonsättarens namn och intresset att få höra
ett stort verk mer än kännedomen om mäs-
san varit anledning till att båda konser-
terna nu gåfvos inför utsåldt hus, så torde
det ej lida något tvifvel att de toner, som
höllo den andäktigt lyssnande skaran af
åhörare oaflåtligt fängslad, verkligen trängde
till deras hjärtan. Utförandet bidrog också
härtill. Visserligen skulle man kunnat ön-
ska, att körens numerär varit större, om ock
det äfven i så fall kunde varit ovisst nog,
huruvida den fullt skulle kunnat uppfylla
de kolossala kraf, som tonsättaren ställer
särskildt på rösternas höjdlägen. Men i
det hela lyckades det dirigenten, solisterna
— fruarna Lyckseth-Schjerven och Edling,
herrar Malm och Stiebel —, kör och orke-
ster att låta tonsättningens ädla stil, konst-
rika utarbetning, pregnanta och talande
melodik komma till sin rätt.
Ceciliakören gaf under anförande af
dir. Åkerberg och med biträde af fruarna
Afzelius-Bohlin och Högberg, herrar Malm,
Husberg m. fl. sin konsert i Oscarskyrkan,
därvid Carissimis oratorium »Jephta» och
Bachs »Actus Tragicus» utgjorde hufvud-
numren. Båda verken voro af ett icke
vanligt intresse. Bachs arbete räknas med
skäl till de förnämsta bland det stora an-
talet af hans kantater. Carissimis orato-
torium var en nyhet här, trots att inemot
trehundra år förflutit sedan dess tillkomst,
en nyhet väl värd att lära känna. Ty
detta oratorium är ingalunda ett historiskt
kuriosum, som man med kall aktning åhör,
utan ett arbete fullt af värme och kraft,
hvilket intresserar, äfven frånsedt dess histo-
riska betydelse, och som förmår tilltala och
röra äfven det tjugonde seklets människor.
Det kan ej annat än förvåna, å ena sidan
att den dramatiska stil, som vid 1600-talets
inträde kallas »den nya», redan i Carissi-
mis verk ter sig så utvecklad som här är
fallet, och å den andra att verket i all sin
Ord och Bild, i^-.e årg.
305.
l’-#t. H. Noack, Berlin.
MISCIIA ELMAN.
enkelhet har så mycken sanning och ut-
trycksfullhet, i all sin sammanträngdhet och
sin frihet från kontrapunktisk förkonstling
är så talande, så väl deklameradt, så fly-
tande i sin melodik samt omväxlande i
sammanställningen af kraftiga, kortfattade
körer och gripande solosatser, att det än i
dag på intet sätt ter sig antikveradt.
Konsertföreningens orkesterkonserter
hafva äfven i år bjudit på en hel del sa-
ker af största intresse, i fråga om såväl
äldre som nyare tonsättningar, främst här-
vidlag att nämna Bruckners, Berwalds och
Sindings symfonier.
Bruckners symfoni är ett märkligt verk,
ett tydligt vittnesbörd om den hädangångne
mästarens uppfinningsförmåga och konst.
Det är något gigantiskt i Bruckners ska-
pelser, både i form och innehåll, orkestre-
ringen är glansfull, det harmoniska liksom
det rytmiska elementet rikt på själfständiga
och nya ting.
Under större delen af sin lefnad var
Bruckner som tonsättare oförstådd och jäm-
förelsevis okänd. Fullt förstådd och upp-
skattad kan ej heller den svenske tonsätta-
ren Franz Berwald sägas hafva varit i lifs-
tiden. Då hade icke gärna ett arbete så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
